Åtta år sedan...

...vi fick diagnosen och jag började skriva den här bloggen. I början skrev jag mycket, för att ventilera mina tankar kring resan med ett barn som inte passar in i vårt samhälles normer. Jag har gråtit och skrivit, jag har skrattat och skrivit, jag har kokat av vrede och skrivit, jag har uppdaterat i lite neutral ton. Sedan Elisabet själv sagt att hon inte vill att jag skriver om henne, så respekterar jag det, och allt klockrent som kommer ur hennes mun är sådant jag istället berättar på fikaraster, precis som man berättar om vilken unge som helst. För fyndig är hon, tjejen. Hon har integritet som få, och letar aldrig svårigheter eller kommer med ursäkter. Situationer som kan vara jobbiga i stunden sopar hon undan så fort vi har lyckats lösa det.
 
Det går inte en dag utan att jag med tacksamhet tänker på hur vi har det. Sedan jag gifte mig med maken, så har jag varit lycklig. Trots situationer och perioder som varit svårare, så har lyckan funnits som ett grundtillstånd. Jag har kommit hem från jobbet eller möten kring Elisabet och gråtit, men varit lycklig eftersom jag har haft allt som är viktigt i livet. Allt är verkligen perfekt.
 
Tacksamheten växer varje gång jag pratar med någon som brottas med omgivningens brist på förståelse. Barn som inte får den hjälp de behöver, bara för att de "råkar" ha lärt sig härma ett beteende som anses vara normalt i skolan - och sedan kraschar fullständigt när de kommer hem, för att de inte orkar hålla uppe en fasad längre. Föräldrar som inte får stöd, eftersom ingen annan ser problemet. Det går ju så bra! Det här barnet kan inte ha problem. Man klarar inte skolan om man är autistisk, alltså är hen inte det. Det är inte bara en eller två av mina vänner som brottas med detta. De som faktiskt har fått hjälp, i form av en resurs i skolan, går med en oro för att resursen ska plockas bort eftersom det går ganska bra - med resursen. Det är den logiken som används alldeles för ofta - om det går bra med hjälp, så går det säkert lika bra utan hjälp. Eller så kan man slänga in resursen utan förvarning som vikarie i en annan klass när det blir en sjuklucka.
Jag har vänner vars barn gråter på morgnarna för att de inte orkar gå till skolan och spela det här spelet.
Jag har vänner vars barn har ständig magvärk, som läkarna inte lyckas hitta någon orsak till.
 
Själv har jag en flicka som mår bra och är harmonisk. Vad mer kan en förälder önska sig, än detta?
Ingenting!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0