cariad

Dagens krönika på DN.se lyste med denna rubrik. Nu läser jag ytterst sällan krönikor, just av denna attitydanledning och för att jag sällan läser tidningar och alltså inte råkar ut för dem. Att jag alls gick in på den här sidan idag var för att jag ville se om det hade hänt något i Sverige som föranledde flaggning på halv stång utanför Språkvetenskapen, och då lyste denna rubrik emot mig.

 

Låt mig korrigera:

 

"Rubriker som denna vittnar om obildade journalister!"

 

Kanske var själva krönikan mer nyanserad. Det får jag inte veta eftersom redan rubriken fick det att snöra ihop sig i bröstet på mig. Föräldrar till barn med NPF och/eller andra psykiska funktionshinder vet att rubriken skulle kunna vara:

 

"Smutsiga barn vittnar om föräldrar som valde andra strider idag."

 

Det sista dessa föräldrar behöver är att bli anklagade och idiotförklarade.

 

Elisabet lägger alla sina kläder i tvättmaskinen varje dag, gudskelov. Oavsett om de är smutsiga eller ej. Jag tvättar hellre sju tröjor, sju par byxor, sju par underbyxor och sju par strumpor i veckan än försöker lura ifrån henne kläder som är så styva av smuts att de kan stå för sig själva, med bråk och tårar och panik till följd. Att sedan hennes kläder är både fläckiga och trasiga gör inte henne ett dugg och det är en strid jag väljer bort. Jag får inte lov att laga hål i kläderna, men hon accepterar gränsen jag har satt: om de är FÖR trasiga, så får hon bara ha dem hemma. Hål på knäna är okej i skolan, stora hål i grenen är det inte. Och hål går det. Fort. Vi måste bita ihop och tåla det, om vi inte ska behöva köpa nya byxor varje vecka. "Huvudsaken är att barnen är hela och rena", säger folk förnumstigt varpå jag tittar på mina båda barn som lyckligt strosar runt i trasiga och fläckiga kläder. Roland bryr sig inte heller om det där med hål. Ett tag i våras ägde han inte en enda tröja som inte var söndersliten i armbågarna. Då köpte vi ett gäng nya, men när han får välja gräver han gärna fram de trasiga. De är ju mjuka och sköna, vad gör det att det är lite hål i dem?

Ja, vad gör det, egentligen? Jag väljer att tro att mina trasiga barn kan vara en tröst för de barn som kan tänkas komma till skolan i liknande trasor, som inte har valt det själva. Att det är ett vettigt inlägg i slit-och-släng-debatten, att man kanske inte alltid måste vara så himla hel. Samtidigt har jag uppenbarligen ett behov av att förklara mig och försvara mig. Och jag vet att de är rena, eftersom Roland också lägger sina kläder i tvättmaskinen varje dag som storasyster, men vissa fläckar går aldrig ur. "Det är inte smuts, det är soja!" konstaterade Elisabet självklart en gång när jag påpekade hur hon såg ut efter en måltid.

 

Lärare och vårdpersonal skulle kunna bidra med en annan rubrik:

 

"Smutsiga barn vittnar om stressade, sjuka eller funktionshindrade föräldrar".

 

Samma föräldrar som trycker i barnen alvedon på morgonen och lämnar på dagis, trots att de vet att barnen egentligen inte mår bra, för att de av olika anledningar inte tycker sig ha tid att vabba. Föräldrar som skickar sina lusiga barn till skolan trots upprepade tillsägningar, för att de inte förstår problemet eller förmår ta tag i det. Föräldrar vars barn självmant går till skolan trots feber, för att de vet att de inte får någon mat hemma. Samma barn som går varv på varv runt på stormarknaden och ber demonstratören om en liten, liten smakportion till av korven på en tandpetare, för de blev inte mätta av den första. Är dessa föräldrar uteslutande obildade? Knappast. Något har hänt så att de inte fungerar som de borde i föräldrarollen, men en depression frågar inte efter utbildningsnivå innan den lamslår dig.

 

Naturligtvis finns det även smutsiga barn till följd av obildade föräldrar. Kanske är krönikan inte så kategorisk som rubriken antyder. Men jag tänker inte läsa - utifall att den är det.