cariad

Första och en bit in på andra skolveckan var det kaos kring färdtjänsten. Frustrerade chaufförer som dyker upp 40 minuter för sent för att de blir ivägskickade på en långkörning mitt i morgonhämtningen, eller har hämttid på två barn samtidigt i olika delar av staden, och som dessutom blir utskällda av föräldrar när han ringer och väcker dem och undrar varför barnet inte står och väntar där det ska och därmed gör honom ännu senare. Olika chaufförer förstås. Det här med autistiska barns behov av kontinuitet är inte alltid kompatibelt med planerarens agenda.

 

Senaste tiden har vi haft samma morgonchaufför som dykt upp på nästan samma tid. Idag var det emellertid en ny chaufför, och bilen, som brukar vara full av barn, var helt tom.

-Har du bara Elisabet idag? undrade jag.

-Nej, jag ska hämta två barn på den här adressen.

Det har aldrig hänt förut, så jag blev lite oroad redan där över bristen på koll, men chauffören satte sig i bilen och åkte iväg efter att ha suttit och granskat sina listor en stund.

 

Halv nio, nästan sjuttio minuter senare, ringde de från fritids och undrade var Elisabet var. Det undrar jag också, svarade jag beskt och bad dem ringa mig omedelbart när de hört något. De skulle givetvis ringa taxibolaget och efterlysa bilen. Under tiden malde ett mantra i mitt huvud och hjärta: "Snälla, snälla skyddsänglar, håll mitt barn i säkerhet!!!"

 

Den där kvarten var lång. Förfärligt lång. Man hinner tänka väldigt mycket.

Skulle jag ha lyssnat på min magkänsla redan då Elisabet gick i "vanlig" skola, när jag redan då var orolig för färdtjänst? Att någon helt sonika skulle köra iväg med mitt barn?

Skulle detta bli mitt livs sista vanliga morgon?

Skulle man hitta mitt barn gömt under några buskar?

Skulle man hitta henne alls?

Utan pass kommer hon inte utomlands med flyg, vilka andra vägar kan man få ut ett kidnappat barn på? Hinner polisen finna dem?

 

Efter den där kvarten ringde skolan tillbaka. Då hade Elisabet just kommit instrosande. Själv. Ensam. Ingen som hade följt med för att se till att hon blev emottagen.

-Vi åkte till fel skola, förkunnade Elisabet glatt.

-Blev du rädd?

-Nää!

 

Då grät jag.

 

Sedan ringde jag till både kommunens färdtjänstsamordning och till taxibolagets skolsjutsansvariga och förklarade lugnt - ja, lugnt även om jag darrade medan jag pratade - att så här får det naturligtvis inte gå till. Hade det hänt ett annat barn så hade det kanske inte satt sig i en taxi i resten av sitt liv. Eller inte kommit sig för att gå in i skolan efter att ha blivit avsläppt utanför skolan, inte inne i taxifickan där de ska släppas och tas emot.

Det behövs klara rutiner för hur man ger tillfälliga chaufförer rätt information.

En av de rutinerna måste vara:

Imorgon ska jag skriva ett mejl till kommunen, enligt deras önskemål om att få det som hänt på pränt. 

 

Man blir hemskt trött av att vara rädd. Även om det bara är en kvart. Helst skulle jag vilja krypa ner under en filt och äta choklad med båda mina armar omslingrade kring varsitt barn. Istället ska jag strax åka till jobbet på barnsjukhuset, och idag kommer jag att ha ännu större empati med de föräldrar som är oroliga för sina barn.