cariad

Vanligtvis hämtar vi Roland vid fyra och Elisabets taxi kommer halv fem, men igår hade jag jobbat natt så Roland fick gå till fem. Elisabet och jag gick tillsammans och hämtade honom, och stannade sedan till en stund på lekplatsen intill skolan.

-Vill ni följa med och handla, eller vill ni vänta hemma? undrade jag när det var dags att röra på sig.

Vänta hemma, var svaret. Jag sa att då gör vi sällskap hem, eftersom jag skulle hämta brev att posta.

Och plötsligt var Elisabet borta. Totalt borta.

Jag gick in på skogsstigen som vi brukar ta när vi har varit i lekparken och frågade en kvinna som rastade sin katt om hon sett en flicka i lila jacka och röd hatt gå förbi. Joodå, hon hade sett henne därborta - pekade åt hållet jag just kommit ifrån. Där föll min förhoppningsfulla teori om att hon hade gått hem i förväg, och jag började leta. Och ropa. Ingenstans fanns hon och hopplösheten började stiga. Skulle vi tillbaka till det här igen, efter att jag äntligen börjat ana en liten ljusning?

Jag frös och hade tung packning med båda barnens skolpackning (inklusive gymnastikkläder och ett kilo glaskulor) så jag bestämde mig för att gå hem, lasta av och ta cykeln och leta rätt på Elisabet.

Utanför ytterdörren stod hon, så glad och hoppade. Hon hade gått i förväg, precis som jag hade hoppats, och måste ha gått förbi kvinnan i skogen medan denna hade ryggen emot.

Lättnaden sköljde över mig, inte bara på grund av att jag slapp leta efter henne, utan av den mycket större öppningen - jag vet nu att hon kan ta sig hem själv!

 

Idag ville Roland gå och handla sitt lördagsgodis själv. Elisabet ville inte följa med.

-Du kan gå själv och handla, tyckte jag.

Lite tvekan, men sedan blev hon entusiastisk. Medan Roland var iväg, skuttade hon i hallen och planerade vad hon skulle köpa. När Roland kom tillbaka, gick hon iväg efter att hoppat upp och ner och vevat med armarna och utbrast:

-Vilken tur att han inte dog!

Jo, det höll jag med om! Att korsa vägen kan ju vara farligt.

Jag kikade på henne från balkongen och såg hennes glädje. Hon pratade för sig själv, och sprang i sina gummistövlar, glad i hela kroppen.

Det dröjde inte länge innan hon var hemma igen med två tablettaskar.

-Jag gick alla trapporna upp! förkunnade hon.

 

Och vet ni vad? Jag var inte ett dugg orolig.