Rocka sockor

Idag har varit internationella rock-the-sock-dagen. En flicka någonstans i världen vars storasyster har downs syndrom har uppmanat oss att bära färgglada eller olikfärgade sockor för att bejaka allas rätt att vara olika. Detta har fått en otrolig spridning, och även Näraskolan har deltagit.
Mitt bidrag till detta har, förutom att under någon timme bära en lila och en giraffmönstrad socka, varit att besöka Elisabets gamla klass. Jag tog med nybakade havrekakor, två olika, en glutenfri, en äggfri, alla laktosfria, för att bejaka allas olikheter. Frågade dem om de visste varför jag bjöd på dem. "För att du fick choklad av oss förra veckan?" gissade en pojke. Nej, det var inte därför, den chokladen fick jag för att jag kom dit och berättade om mitt jobb som barnundersköterska och om alla andra yrkesgrupper som finns på Akademiska Sjukhuset.
Jag sade att jag ville bjuda dem på något, för att de har rockat sockor i två hela år.
Vad? undrade de.
Jo. Under två år har de funnits där för Elisabet. Accepterat henne. Försökt leka med henne. Bjudit henne på kalas, kommit på hennes kalas, kommit hem och lekt hos henne. Aldrig varit elaka, aldrig retat henne, aldrig försökt ta hennes gosedjur som hon tidvis släpat på dygnet runt. Jo, en pojke har retats, sa de, men han går inte kvar, och han har haft enorma problem själv.
Mitt besök ledde till frågor. Har Elisabet någon sjukdom? Nej, det har hon verkligen inte, hon har bara ett helt annat sätt att tänka. Jag förklarade varför hon bytte skola, och det gick suckar av avund när jag berättade hur hon har det. "Får man gå där även om man inte har det där som hon har?" ville någon veta. Egen iPad, egen arbetsstation, lugn och ro, pannkakor... Det lät riktigt bra!
Det ledde också till berättelser. En flicka som kom ny till klassen en bit in i sexårs berättade att i hennes gamla skola hade det gått en autistisk pojke som också bytt skola. Han blev väldigt retad av de andra barnen. Jag underströk igen att det var därför jag ville tacka dem, för att inte Elisabet hade behövt utstå något sådant. Att det var alldeles för vanligt att annorlunda barn blev illa behandlade, och att det var det som rocka sockorna handlar om. Det är inte bara ett roligt jippo, det handlar om något verkligt. Det handlar om något som de har gjort i två års tid, dagligen.
 
Det var riktigt stolta barn som jag önskade trevlig helg idag. De undrar om inte Elisabet kan komma och hälsa på dem någon dag. Eller om de kan få komma till henne. De som har varit hemma hos henne berättade gärna det. Och kan jag inte komma tillbaka till dem snart?
Det lovade jag att göra. Utan kakor, men ändå. De här barnen är det något extra med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0