cariad

Imorse vaknade Elisabet tio minuter innan klockan ringde. Hon fick på sig kläder och kröp ner igen, precis som vi brukar göra, men kunde nu dra sig en stund extra. Ändå var hon väldigt, väldigt trött när vi skulle iväg. La sig ner på hallgolvet, försökte halvhjärtat dra på sig overallen. Jag kände på henne, aningens varm men inte anmärkningsvärt. Frågade om hon ville vara hemma, men det ville hon INTE! Hon var INTE sjuk!

Mycket tveksamt släppte jag iväg henne i taxin, och ringde skolan direkt och bad dem hålla ett öga på henne, och sa att eftersom jag är ledig kan jag komma och hämta henne på kort varsel.

Det behövdes. Efter bara några timmar orkade hon inte mer. Storgrät, hävdade att hon inte alls var sjuk, ville inte missa skolan, ville inte följa med hem!

Sedan låg hon alldeles stilla i soffan resten av dagen. Sov och var vaken om vartannat, väldigt stilla.

 

Jag sa till pedagogerna som försökte trösta henne när jag kom:

-Det här är väl det bästa betyg ni kan få! Ett barn som gråter för att hon missar skolan!