cariad

-Tänk om vi var en dröm! filosoferade Elisabet allvarligt ikväll.

-Ja, tänk, vad det skulle vara hemskt! Om jag vaknade och så hade jag inga barn!

-Men det är vi inte.

-Nej, gudskelov inte!

 

Men mina barn är drömbarn på andra sätt.

På grund av våra arbetstider har vi behövt anlita barnvakt vissa morgnar. Imorse kom en vilt främmande farbror och väckte barnen, hjälpte dem att komma iordning och följde dem till taxi och skola. Det gick hur bra som helst.

Jag är så tacksam över friheten det innebär för vår del. Vi kan faktiskt anlita barnvakt!

Hur många autistiska barn klarar av det hursomhelst? Utan andra förberedelser än att "Imorgon kommer en farbror som heter Lars och väcker dig." Och för all del, alla neurotypiska barn är nog inte heller helt bekväma med det.

Det kostar mycket pengar, men det kan det faktiskt vara värt.