cariad

I år är första gången som Elisabet överhuvudtaget bryr sig om att hon fyller år. Hon har pratat om det i flera veckor, tittat i kalendern, och berättat i skolan. Önskat sig presenter, planerat kalas. Talat om för Roland att han faktiskt inte får vara arg på henne, för hon fyller år! Hon fick med sig kex att bjuda på i skolan, och farmor kom på besök. Det har varit en mycket fin födelsedag!

 

För två år sedan fick hon ett stall med hästar, som hon knappt har rört. Det har bara stått där och sett sorgligt ut. För ingenting är väl sorgligare än leksaker som inte blir lekta med? Jag har föreslagit att det kan få stå hemma hos extrafamiljen, med tanke att hon kanske skulle leka med det mer om någon annan också gjorde det, men då blev hon alldeles ifrån sig. Inte heller får jag lov att leka med det. Men häromdagen började hon plocka med det, och ställde alla djur så fint utanför!

 

Imorgon blir det alltså kalas. Något hon inte heller varit intresserad av tidigare, det är jag som har fixat och donat och planerat. Nu har hon själv bestämt att alla flickor i hennes enhet ska bjudas, vilket som mest kan betyda fyra barn inklusive henne. Ganska lagom. Det ska vara ett lek-kalas, vi ska bjuda på muffins och kex och de ska få med en godispåse hem. Jag har ju haft mina åsikter om godis på kalas, men om Elisabet vill ha det så, så ska det absolut få bli så!

 

Maken är lärare, och berättar för sina elever om sina barn, att Elisabet är annorlunda. "Tänkte ni inte lämna bort henne?" kan en del i mellanstadieåldern fråga. Han skrattar lite och säger "Nej, aldrig."

För så är det ju. Vår underbara lilla stora flicka! Inte en enda sekund har jag önskat att hon vore annorlunda. Jag har önskat att hon ska sluta bitas - vilket jag tror att hon har gjort, det var länge sedan nu - och att hon ska bli torr, något som hon är till 99%. Men aldrig önskat henne annorlunda. Hon är ju så harmonisk och lycklig, gosig och intelligent och charmig och omtänksam, vad skulle jag önska annorlunda?

 

Alldeles nyss tassade hon upp ur sängen och kom ut till oss.

-Jag är inte åtta år längre!

 

Nej, gumman. Nu är du nio!