cariad

Påskdagen präglades av gråväder och innemys, fram till kvällskvisten då både jag och barnen behövde luftas. Vi lekte ganska länge på en lekplats i närheten av mina föräldrar. Runt halv åtta ville Elisabet gå hem. Då var hon kissnödig.

Roland ville inte gå hem. Maken var i Göteborg, så jag provade ringa storkusinen Jonas för att se om han kunde komma och möta Elisabet eller vara med Roland en stund. Han hade dock blivit upptagen, så jag tänkte att jag provar. Kunde Roland stanna kvar där en liten stund? Lova att inte gå någonstans, mamma kommer snart tillbaka? Han har hittills varit tämligen opålitlig när det gäller att vänta på angiven plats, men någon gång kanske hans bedyrande jaadå kommer vara sant.

Elisabet brukar inte vara helt nöjd med att göra saker utan lillebror, som till exempel att gå hem, men den här gången tog kissnödigheten över och hon gick med mig så långt så att hon såg mormors och morfars hus.

-Kan du gå dit själv?

Lite motvillig var hon, men larvade iväg mot huset i lite vindlande krokar. Blev arg när jag vände mig om.

-Titta inte!

Det gjorde jag ändå, precis innan jag svängde av så att jag inte såg henne längre. Då stod hon kvar, men fortfarande med huset inom synhåll och nu var jag närmare Roland än henne så jag gick vidare. Och då var det han som kom travande mot mig, inte alls där jag lämnat honom och bett honom vänta utan lyckligtvis på den gångstig som jag valde att ta på väg mot lekplatsen. Det fanns flera alternativa vägar. Det hade varit läskigt att vara ensam, sa han med olycklig blick, och det måste man ta på allvar. Hand i hand gick vi tillbaka, och möttes av Elisabet.
Inte hade hon gått hem inte.

 

Lite, lite friare blir det ändå. Jag kunde faktiskt överväga och tillochmed prova att låta henne gå hem själv. Det är inget dåligt steg, även om det inte nådde ända fram.