cariad

I fredags hade jag och maken möte med habiliteringens rara psykolog. Handlingsplanen vi haft för Elisabet är två år gammal, dags att uppdatera den.

 

"Enligt lag har ni rätt till en handlingsplan."

 

Konstigt nog har jag inte tänkt på det som vår rättighet. Det har ärligt talat mest känts som att vi har formulerat mål för någon annans skull. För att det ska stå på ett papper. Rent objektivt förstår jag ju att de här målen kan ha fyllt något syfte, för folk som har jobbat med Elisabet kanske, men inte för oss. Allt som har skrivits är ju saker som vi skulle jobbat på i vilket fall som helst. Att hon ska bli torr, att hon ska svara på frågor och så vidare.

Vad skulle vi ha för mål nu? Tja. Att se till att hon inte springer över vägen kunde väl vara ett bra mål.

 

Men då fick vi veta något annat - att om vi vill, så kan vi avsluta eller göra paus i habiliteringskontakten. Om vi inte tycker att behovet finns längre. Och det tycker vi faktiskt inte, inte nu när vi har en resursskola full av kompetent personal som är utbildad i att jobba med just sådana här barn. I "vanliga" skolan har det varit bra att ha habiliteringen med på ett hörn, och bra för skolpersonalen att kunna diskutera med, men nu tror jag faktiskt att vi kan ta en paus. Så, nu - eller snart - är Elisabet utskriven från habiliteringen, åtminstone för tillfället. Om behovet uppstår senare, så kan vi återuppta kontakten.

 

Känns lite märkligt, men jag tror inte skillnaden blir så stor.