cariad

Det finns helt enkelt inte så mycket att skriva just nu, av helt och hållet positiva skäl. Elisabet har gått på sitt nya fritids hela veckan, i måndags sprang hon in till fritidslokalen som ligger bara någon dörr bort ifrån klassrummet. Vi har ändrat tiderna för henne, så att taxin hämtar henne kvart över sju och lämnar av henne ungefär tjugo i fem. Långa dagar, men vi måste vara förberedda ifall vikariepoolen ringer in maken med kort varsel. Företaget som fixar med skolskjutsen vill ha samma tider varje dag. Det blir långa dagar för henne, men miljön är ju så lugn att jag inte alls tycker att hon verkar trött när hon kommer hem. Hittills har taxin varit i tid varje morgon, tillochmed stått och väntat på oss trots att vi varit tidiga ibland, och eftermiddagschauffören ringer två-tre minuter innan han lämnar av Elisabet så vi behöver inte stå ute i regnet och vänta.

Roland har börjat få läxor, men Elisabet har inga, så jag ska ta upp det med nya skolan. Om man kan konstruera någon enklare läxa som har att göra med vad de håller på med för tillfället. Som jag nog skrivit tidigare - dels för att läxorna var en otroligt mysig del av kvällen, men även för att jag skulle hålla med Roland om att det är rätt orättvist att han har läxor och inte hon. Och läxorna måste ju komma från skolan, det funkar inte om jag skulle ta fram något och säga att det är en läxa.

 

I fredags besökte jag Elisabets gamla klass och hade en musiklektion med dem. Vi provade göra olika ljud med kroppen, och de fick testa några olika sorters mungigor, och så sjöng vi lite. Jag tänkte på den här frasen som jag har filosoferat över tidigare: "Jag sörjer det barn jag aldrig fick", och tänkte tvärtom - här sitter jag i en oformlig cirkel mitt bland andraklassare, några lutade emot mig, några lite småstolta över att de minsann känner mig, uttrycker glädje över att jag är där, beundran inför mina talanger... Här sitter jag, och istället för att sörja över att mitt eget barn inte längre är en del av den här gruppen, så gläds jag åt att jag får vara det för en stund. Jag sörjer inte barnet jag inte fick, jag gläds åt de här tjugo ungarna som jag inte själv fick men ändå får glädjas åt!