cariad

Elisabet bubblar ur sig vad som hänt i skolan, så fort hon kliver ur taxin på eftermiddagarna. Efter middagen stannar hon ofta kvar i köket och pratar länge med mig (om än i små sekvenser) om allt mellan himmel och jord, allt från matstrupen till matematik till engelska till husdjuren till färger på läroböckerna till vidisar till bebisar till antal ögon till filmer till musik till utflykter... Hon blommar, den ljuvliga flickan!

 

Morgonrutinerna hemma, de morgnar jag är ledig, är harmoniska. Klockan ringer tio i sju, då säger jag åt Elisabet att gå upp och klä på sig, så kan hon krypa ner i min säng en stund till medan jag borstar tänderna på henne och gör iordning ryggsäcken, där jag stoppar i frukost av något slag.Tio över sju klär hon på sig och jag följer med ner till taxin som ofta väntar utanför dörren. Går upp igen och väcker Roland fem i halv åtta om han inte redan vaknat. Så sitter han med frukosten framför morgon-TV, och vi tar sparkcykel eller tandemcykel till skolan strax efter åtta. Ingen stress, sällan tjafs.

 

På läxfronten har det lagts in en hög växel på grund av Rolands läsläxor som är rejält mastiga för en förstaklass måste jag säga. Fyra sidor med mycket text ska läsas högt minst fyra gånger i veckan, och det är sannerligen ingen lätt text. Finns säkert någon modern pedagogik som stöjder det här, och barnen har ju övat bokstäver sedan förskolan, men det är långt ifrån sjuttiotalets läroböcker där man tog en språkfinurlighet i taget och övade på. Sje- ljud för sig, ng-ljud för sig och så vidare. Här är det full fart med en gång. Några exempel:

 

"Alla nickade. De såg ut som tomtedockor i ett skyltfönster vid jul."

"Hon höll fram handen och visade kulan. Det såg nästan ut som om den glödde i kvällsmörkret. Eller var det ljuset från en strålkastare som speglades i metallen?"

 

Nå, det är mycket läxor alltså. Varje gång Roland läser, så får Elisabet läsa en text ur den gamla läroboken "Sörgården". Det gör hon än så länge tillsammans med oss, men på sikt ska vi försöka få henne att läsa själv. Skrivandet klarar hon numera galant. Lite snett blir det, men vi behöver inte "spökskriva" åt henne, utan hon skrev till exempel sin önskelista helt själv genom att studera leksakskatalogen och skriva av. Efter diskussioner med skolan har vi nu fått en skrivläxa som passar henne precis, med meningar och luckor där ord ska fyllas i.

 

Senaste skolmötet var i torsdags. Det är en stor skillnad på att diskutera åtgärder och problem, och att berätta hur bra det går, hur mycket alla tycker om mitt barn, hur väl hon trivs. Hur vi ska höja ribban, snarare än hur vi överhuvudtaget ska få det att fungera.

 

Dessutom har jag fått nytt jobb. Mer om det senare, när allt har landat. Så allt känns bra nu!