cariad

Nu när det är bestämt att Elisabet ska gå på Vide, som resursskolan heter (på riktigt, det är inte något av de alternativa namn jag brukar hitta på - vid det här laget vet ni att vi bor i Uppsala och det finns bara en resursskola med autisminriktning) så kändes det lite mer relevant att lyssna på informationen, som till mångt och mycket var samma som vi fick på infoträffen i februari. Det känns fortfarande bra. Men det bästa var när jag kom hem, och berättade för Elisabet att jag nu hade varit och hälsat på i hennes nya skola, och att vi ska hälsa på där lite senare. Hon tittade bara lite fundersamt på mig. Inga kommentarer, men inte heller några protester.

 

Praktiken är slut och det är några dagar kvar i skolan i Stockholm, Jag kom till Uppsala tio i tre, och hade en timme att förvalta innan föräldramötet. I Stockholm var det soligt och varmt, så jag hade bespetsat mig på en glass i en trevlig park, men det var både kallt och blåsigt så jag bestämde mig för att tända ett ljus i kyrkan istället. Jag tror som ni vet på tankens och bönens kraft, och lämnade en liten lapp i förbönkorgen, med en bön om extra tankar åt Elisabets håll. Att rätt personer ska fortsätta komma i hennes väg. Hittills har hon haft tur med den saken. Jag satt också och bad för mig själv, och för min familj, att vi ska få behålla den harmoni vi har just nu. Det är - peppar peppar - länge sedan Elisabet bet mig, hon skriker inte alls lika mycket längre (med undantag för ikväll då Roland verkligen retade henne och då är hon faktiskt ursäktad), maken har haft jobb så gott som hela läsåret, jag är snart klar med min utbildning efter nästan tre års studier och har sommarvikariat till mitten av augusti... Allt är bra och lugnt just nu, och det är så jag vill ha det. Harmoni.