cariad

Det var ju det här med pålitlighet.

Vi har vågat lämna Elisabet korta stunder i lägenheten tidigare, när man har åkt ner och handlat något på torget som ligger så nära att vi ser det från vårt fönster, eller hämtat eller lämnat Roland i skolan om hon varit sjuk. Tänkt att hon är så stor och ändå så medveten att hon inte hittar på konstigheter.

Vi bor på femte våningen. Det är rätt högt upp. På balkongdörren och i sovrummet har vi satt fönsterhakar upptill, så att vi ska kunna ha dem på glänt utan att någon kan öppna och trilla ut. Men häromdagen tyckte jag att det lät lite väl konstigt inne i sovrummet, som om fönstret stod och slog, vilket inte alls var otänkbart eftersom vi hade korsdrag men det var lite väl skramligt. Gick in, och fick se ungen stående på fönsterbrädan och försökte få upp haken.

Idag var vi i lekparken. Hon försvann ur synhåll lite då och då, men var alltid bakom någon buske eller träd. Vi kollade ofta. Och tio sekunder efter att jag kollat sista gången var hon borta, och återfanns i trapphuset hemma.

 

Det är är otäckt på riktigt.

 

Jag är trött nu.

 

Nästa helg som hon ska vara hos stödfamiljen? I augusti. Hon var där i helgen, ett dygn, Och två dygn för bara två veckor sedan.

 

Och kaos på kvällarna just nu. De går på sommarfritids, men inte så vansinnigt tidigt, vilket innebär att de inte är - synbart - tillräckligt trötta när vi tycker att det är läggdags, men gränsen till att det går överstyr och de blir övertrötta är hårfin.

 

Men annars är det bra. Trivs jättebra på sommarvikariatet, och har ett jobb som kan bli fast som väntar i september. Och snart hägrar semester, först två veckor nere hos mina föräldrar, och sedan blir det nästan som semester för mig då jag åker hem och jobbar en vecka medan familjen blir kvar. Jag kommer att sakna dem jättemycket, särskilt kvällstid, och jag längtar efter att få lov att sakna dem.

Och jag är trött och svamlar.