cariad -

Med facit i hand

För ett tag sedan träffade jag en vän som jag inte träffat sedan dennas dotter var nyfödd. Nu är hon drygt två, och en av de absolut ljuvligaste små barn jag någonsin sett. Det låg som ett lugn och ett skimmer över henne som utstrålade harmoni. Hon hade något visst.

Autism, misstänkte någon som hade börjat utreda talförseningen.

Aha, tänkte jag och insåg vad det var som kändes så bekant med flickans sätt.

Ska då detta utredas?

Varför det, när hon är så nöjd, tyckte ena föräldern.

Det är här jag sitter med facit i hand. Mitt eget mysteriska facit som kanske bara gäller för oss och inga andra, men så här ser jag på saken:

En utredning med eventuell diagnos görs inte bara för att barnet inte mår bra just nu. Detta görs för att minska risken för att barnet inte mår bra sedan. Sedan, när samhällets krav börjar bli allt större - vilket de blir redan i förskolan. Sedan, när det förväntas att man ska kunna det ena och det fjärde, kunna vara självständig, kunna kommunicera ordentligt, kunna allt sådant som de neurotypiska kan.

En tidig utredning innebär en tidig beredskap för att ge det här barnet det extra stöd det behöver. I det här fallet torde det rentav vara en fördel att göra den medan barnet fortfarande är harmoniskt. Ett tidigt stöd ökar chansen för att behålla detta lugn. Kanske kommer det aldrig att bli några problem, och då har en utredning inte gjort någon skada. Men om det blir disharmonier lite senare, så är det inte särskilt roligt att behöva försöka dra igång en utredning när allt redan känns jobbigt.

Det allra viktigaste, som jag inte nog kan poängtera, vilket jag gör gång på gång -

En diagnos innebär inte att det är något fel på ditt barn.

Autism är inte någon dom, inte någon sjukdom, det är en förklaring.

Autism är ett annat sätt att tänka.

2014-07-18 @ 22:51:16 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: mille

Instämmer till 100 %!

2014-07-18 @ 23:58:03

Postat av: Ylva-Li

Jag håller med dig! Jag fick min diagnos när jag var 28. Nu har jag klarat mig SÅ långt. Men jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått diagnos tidigare. Skolan hade fungerat bättre. Jag hade sluppit (förhoppningsvis) att gå in i väggen direkt efter gymnasiet.. Och jag hade kanske mått mycket bättre under åren som följde.. där diagnoserna som sattes var ångestsyndrom, social fobi och depression.. (Vilket egentligen bara var symptom på Aspergern) Hur många år har jag inte gått och trott att jag varit dum i huvudet, lat och ohyffsad. Fast jag egentligen visste innerst inne att det inte var så. Men alla runt om mig (Chefer t.ex) sa det ju om och TILL mig. Klart man tror på det efter ett tag.
Först när jag fick min diagnos mådde jag bättre. Även om det kändes tugnt att vara annorlunda, så ändrade det ju inte vem eller hur jag var. Däremot gav det mig riktlinjer om hur jag kunde jobba med mig själv.
Idag driver jag eget företag sen 2 år tillbaka. Har mycket kundkontakt och få tror mig när jag säger att jag faktiskt har en diagnos inom autismspektrat. ;) Det hade inte varit möjligt utan diagnosen.

2014-07-19 @ 21:49:44
URL: http://www.studioli.se

Trackback

cariad

Berättelser om en ljuvlig flicka med autism

Med facit i hand