Efter en återkommande förkylning och en hosta som vägrade ge med sig, så tog jag Elisabet till läkaren idag. Anamnesen och auskultationen var tillräcklig för att hon skulle ordinera antibiotika.
För två år sedan gick hela familjen på antibiotika. Jag hade halsfluss, maken något allmänt skit och Roland något med öronen. Han var så tapper, rös, tog sin medicin och fick en liten bit choklad. Jag var själaglad över att Elisabet inte behövde någon, med en stark misstanke om att hon inte skulle vara lika stoisk.
Jag läser alltså till barnspecialistundersköterska och har varit åtta veckor på barnsjukhuset. Det är klart att vi har läst om pedagogiska samtal och allt möjligt som bör kunna vara fiffigt att ha i bakfickan när ett ovilligt barn ska ta medicin. Men vet ni vad? Elisabet är inte någon standardunge och följer inga påhittiga manualer. Det visste jag redan innan, men ibland överraskar hon rejält. Som häromdagen, då hon satt i min famn. Jag kunde inte låta bli att säga:
-Du är så söt!
En väntad reaktion på det hade varit "Sluta! Säg inte att jag är söt! Du ljuger! Jag är inte söt!" Men nu sa hon enkelt:
-Tack!
Alltså drog jag ändå fram den där manualen.
Jag provade med att
dölja smaken (fåfängt försök, alla vet att kåvepenin smakar vedervärdigt)
avleda
locka
muta
resonera och förklara (ha! ha! ha!)
kompromissa
doppa geléråttor i sörjan så att hon fick i sig åtminstone en bråkdel
bad änglarna om hjälp, vilket står i min egen manual
och det hela slutade i att jag satt på ungen och kände mig som en brottsling när jag tvingade i henne medicinen.
Under ovanstående försök, när hon fått i sig en mikroskopisk droppe, så tvingade hon fram ett leende och sa darrigt:
-Nu är jag frisk! Nu vill jag leka! Nu behöver jag inte mera medicin!
Älskade ungen min! Om det vore så väl.
Kvällsdosen togs med pappas hjälp.
-Nu måste du ta din medicin, sa han vänligt.
Hon tvekade några sekunder, men sade sedan till min gränslösa förvåning:
-Ja!
och följde med in i köket.
Där kunde det ha slutat så fint, men det gjorde det ju inte, utan det blev ändå så att maken fick hålla i henne och jag tvingade in sprutan i munnen på henne. Allt kom inte i, men förhoppningsvis tillräckligt mycket.
Samma sak då. Med tårarna hängande i de vackra ögonfransarna sa hon att nu! nu var hon frisk.
Tjugoåtta doser kvar.
Yey.
Men! Hellre tjugoåtta doser kvar, än att hamna på sjukhus med lunginflammation. Så långt kan ju inte hon se, men det kan jag. Tanken på att försöka hantera en hysterisk Elisabet som vill ta BORT nålen som ger intravenös antibiotika gör att jag ändå kommer att klara av de tre stunder per dag som vi måste brottas med henne. För när vi väl har bestämt oss för att det är handgripligheter som gäller, så kommer det inte att ta en halvtimme som det gjorde vid första försöket.
För övrigt låter hon inte lika hemskt i bröstet längre, och jag väljer att tro att eftermiddagsdosen gjorde en liten nytta i alla fall. Jag måste ju tro att det är medicinen som hjälper. Jag vill inte tänka på att hon kanske skulle ha blivit mycket bättre idag utan den.
