Sjuårskalas

Upplägget för kalaset var öppet hus mellan 13-17. På pappret låter det jättebra med ett sådant upplägg, att folk får komma och gå lite som de vill, men i praktiken kan det bli så att alla kommer mellan två och fyra och den första timmen ägnas åt att fundera på om någon alls tänker dyka upp. Nu blev det inte så, eftersom Amira - efter en förfrågan från hennes föräldrar - kom redan halv ett, men det var svårt att svara på hennes fråga om när de andra skulle komma. Halv fyra, kanske? Men Amira är en kavat tjej som satt i köket och målade och pratade med mig, så vi hade nog kunnat roa oss om inte Malin hade dykt upp klockan ett. Flickorna lekte vilt med varsitt skjutdon, de jagade hästtjuvar och låtsades att mina oskyldiga barbieprinsessor var onda drottningar. Sedan blev det precis som jag hoppats, gästerna löste av varandra i en lagom ström. De hemtillverkade MinaVänner-böckerna blev en succé, barnen tyckte det var roligt att dekorera med klistermärken och bokmärken, och få sina namn tryckta med stämpelbokstäverna jag köpt. Alla var noga med att få med böckerna hem och visade dem stolt för den förälder som kom och hämtade, och ingen knotade över att de fick den istället för godispåse.
Fikat hade jag gjort enkelt. Muffins och popcorn och saft. Amira efterlyste glasyr, och jag sade att det hade jag på förra årets kalas, men det hade blivit förfärligt kladdigt så jag skippade det i år. När de mumsade satt de i soffan och pratade om vad de tyckte var roligt att göra på kalas. Dansa, och leka dans-stopp, tyckte någon.
-Vill ni göra det? undrade jag
-JAAA!
Så jag plockade fram Turkiets suveräna låt från Eurovision Song Contest 2010, och drog igång. Å, vad de hade roligt! Elisabet skuttade med sina kompisar, strålande hela hon, och stannade precis när jag stoppade musiken. Och när alla sjöng för henne, det jag själv tyckte var absolut värst med att fylla år, då var hon helt och hållet självlysande. Jag vet att Elisabets diverse pedagoger brukar läsa här, och ni kan säkert måla upp en bild av hur klassens alla flickor utom en handfull som hade förhinder står runt henne och unisont sjunger "Ja må hon leva". Den tacksamhet jag känner över dessa barn, dessa föräldrar som så helhjärtat ställer upp för oss, den känner inga gränser. Elisabet lät sig gratuleras och kramas om även av dem. Det här är så fantastiskt att jag ligger här nerbäddad i sängen och snudd på gråter när jag skriver. Det pratas ibland om att klimatet har blivit så hårt, och att det går inflation i det här med kalas, att det bara ska vara mer och finare och dyrare, men det upplever jag på inget sätt här.
Strax före sex gick de sista gästerna, som dröjt sig kvar eftersom mamman också följde med och det är en god vän sedan över tjugo år tillbaka som jag inte pratat med ordentligt på länge. Då insåg jag att jag själv visst bara hade ätit frukost samt ett par muffins på hela dagen, så den älskade maken gick och köpte pizza åt mig.
 
Roland har varit på ett eget kalas idag. Det började också klockan ett, och återigen är jag tacksam över att det blir en sorts bygemenskap när många familjer i samma område har sina barn på samma ställen. Ett par grannar har sin äldste son i Elisabets klass och sin yngste i Rolands dagisgrupp, och de hämtade och lämnade Roland så att han kunde vara med. När han kom hem så ville han förstås äta upp godispåsen som han hade med sig, så jag föreslog att han skulle klättra upp i våningsängen med iPaden och mysa när tjejerna dansade. När de flesta hade gått hem, så kom han ut. Då var det mer lagom nivå på festligheterna!
 
Efter att ha ätit lite kvällsmat och varvat ner framför en film så var det läggdags. Men då kröp Elisabet upp i min famn och satt där så stilla, så stilla. Jag kan ärligt säga att jag inte minns när det hände senast, att jag hade henne i min famn på det sättet. Visst kramas vi, men då är hon spänd och stel och kavar runt och man måste akta sig lite för vassa armbågar (men hon har inte skallat oss på väldigt länge!). Jag minns att vi hade en sådan här lugn stund för över ett år sedan, men efter det? Nej, jag minns inte. Nu satt vi och pratade lite om dagen, vad hon hade fått, vad de hade gjort. Tre mjukisdjur hade hon fått, två katter som döptes till Mini-Randis, Svartovitis (till skillnad från julklappskatten Svartoviti) och en hund som fick heta Brunoviti, eller om det var Brunovitis. Så låg hon länge och viskade på mysteriska, så stilla så stilla i min famn, såg mig i ögonen då och då, såg väldigt fundersam ut ibland, verkade bearbeta väldigt mycket. Och jag tänkte:
Tack! Mitt allra innerligaste tack för detta underbara barn som jag fått i min vård! Tack för den här stunden som jag får dela med henne! Tack för hennes tillit, hennes harmoni, hela hennes existens!
 
Under tiden hade Roland gått och lagt sig, men istället för godnattsaga ville han sitta och skriva bokstäver på en sådan där magic screen, ni vet. Så där satt han och skrev när jag och Elisabet till slut kom in. Tyckte inte alls att det var sovdags trots att klockan hade hunnit bli tio. Och om min femåring, som jag inte visste kunde skriva alls, vill visa mig att han kan skriva både siffror och bokstäver, så vill jag bejaka det! Så en halvtimme beundrade jag honom när han skrev hela alfabetet samt siffrorna 1-25. En nästan bortglömd känsla återvände, då jag inte alls känner mig som en fuskmamma utan som en riktig mamma, som är fullständigt närvarande i stunden med mina barn och en gemensam aktivitet som jag finner väldigt stimulerande. Om ni visste hur många timmar jag har suttit och skrivit med Elisabet, från att hon var dryga året, och om ni visste hur mycket jag saknar att göra det! Jag kände mig verkligen som en supermamma då. Inte för att jag på något sätt känner mig som en dålig mamma nu, det har jag aldrig gjort, men, ja, det där skrev jag ju om häromdagen. Nu fick jag för en stund inta den mammaroll jag trivdes allra bäst med, pedagogmamman som uppmuntrar ett intresse för bokstäver och läsning.
 
Halv elva kom Roland på att han ångrade sig. Han ville inte alls skriva bokstäver istället för saga, nu ville han ha en saga! Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att det skulle vara mer tids- och känsloekonomiskt att läsa en kort saga istället för att börja argumentera med en övertrött liten pojke. Så jag tog fram en bok om olika färger, där barnet själv kan säga vilken färg olika saker har, och det gjorde han - på engelska. Sedan var han nöjd på sagofronten, men då var han istället så trött att allt annat var fel, täcket låg inte rätt, musiken var för hög NEJ för låg NEJ den var bra som den var innan, och då sade jag godnatt och skickade in maken. I sådana lägen är det bara att bryta som gäller.
 
Sammanfattningsvis - det här har varit en mycket, mycket bra dag!

Kommentarer
Postat av: Christina

Så underbart!! Jag får tårar i ögonen jag också.

2013-02-10 @ 01:26:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0