cariad

Mitt extraarbete på korttidshemmet ger ytterligare bilder av Mysteria. Elisabet har ju dubbla medborgarskap, hon kan fungera ganska bra i den här andra världen också, mer och mer, men en del är så djupt förankrade i Mysteria att kontaktytorna får vaskas fram likt guld. Och de har verkligen sin egen värld. Skrattar, pratar, sjunger, funderar på något vi inte kan uppfatta. Många har en utstrålning som är nästintill magisk, en skör skönhet, en annorlundahet som behövs för medmänskligheten. Igår var jag på disco, och fick en klump i bröstet av detta fantastiska. De människor som förr sattes ut i skogen, blev byfånar, sattes på institution, skulle glömmas bort... De dansar nu av hjärtans lust med varandra eller med sin ledsagare. Så kallat normala människor finns som backup alldeles i närheten, redo att vårda den här hudlösa skörheten.

 

En ung man som jag träffade förra året under min praktik har flyttat till ett vuxenkorttids, men jag blir alltid lika glad att se honom på gymnastiken eller sådana här tillställningar. Han älskar musik. Verkligen älskar! Igår fick jag tillfälle att dansa lite med honom, till delad glädje. Både jag, han själv och hans mamma som var med uppskattade det. Jag förklarade för mamman vilken fantastisk son hon hade. Som förälder till en Mysterian, vilken ålder de än har, kan det kännas skönt att få höra att andra människor också uppskattar deras barn. Jag själv tycker verkligen det. När Christina berättar hur mycket de tycker om att ha Elisabet hos sig, för att det ger ett annat perspektiv på livet, så blir jag alldeles varm inuti. Att fler kan föstå det ger hopp om mänskligheten, vad misantroperna än säger!