Klockan är två på natten, Elisabet väckte mig vid sex imorse så jag är så trött att jag mår illa men ikväll kommer jag inte till ro. Många tankar. Dels kring min egen skola. Jag försöker verkligen tänka positivt, men det är bara konstgjord andning. Tempot är så lågt att jag blir stressad av det, vi måste hålla på med grupparbeten som jag avskyr så innerligt att jag anser det vara en av graderna i helvetet, och resten... Nej, jag vill inte prata om det. Det jag verkligen känner är positivt är när jag kan hjälpa de klasskamrater som har problem med svenskan, på rasterna och efter skolan. Då kan jag finna en mening med att så oerhört mycket tid går åt till något som skulle tagit mig några veckor om jag fått lov att göra det i min egen takt.
Sedan går jag nästan direkt och hämtar Elisabet i skolan. När hon gick på dagis visste jag att hon befann sig i en lugn miljö och hade stora ytor att röra sig på, men fritids är här inget annat än fri lek i ett stökigt klassrum, med mindre personal efter klockan tre. Sedan skolstarten har resursen varit borta ganska mycket av olika skäl, och de har inte velat ta in någon vikarie nu när allt är så nytt för alla barn. De två pedagogerna försöker klara det själva, över 25 ungar varav en ständigt borde vara med Elisabet. Det gör att jag eller maken hämtar henne så tidigt vi bara kan de dagar vi vet att det är kort om folk, något vi inte alltid vet. Sedan hämtar vi Roland vid tre. Jag kan inte med gott samvete sjunka ner i soffan den där stunden jag så innerligt skulle behöva, när jag vet - eller inte vet - att det är stressigt runt Elisabet, att personalen inte räcker till. Hur länge kommer det att vara så? Några veckor till, eller hela skoltiden?
Häromdagen hade jag en fantastisk dialog med Elisabet, det skrev jag om, och hon berättar mer och mer om vad som händer i skolan, vad fröken sade, vad barnen gjorde, vad hon själv gjorde, allt är fantastiskt och underbart, men -
jag saknar att vara den mamma jag var.
En del saknar det barn de aldrig fick. Just nu gråter jag över det barn jag faktiskt fick, det barn som någon gång förändrades. Vi gjorde så mycket tillsammans, jag och Elisabet. Satt i timtal och skrev bokstäver och ritade, tittade i böcker, sjöng, interagerade. Nu ropar hon åt mig att vara tyst om jag sjunger. Jag får inte skriva något. Läsa får jag göra på kvällen, faktiskt, men det är inte alls samma sak som när hon var liten.
Varje kväll tänker jag att imorgon skall jag vara en bättre mamma, jag skall försöka göra något tillsammans med henne, försöka lära henne något av det jag tycker är viktigt. Nästan varje dag faller det. Jodå, jag vet att jag är en bra mamma, ni behöver inte komma med sådana uppmuntringar, det är inte det jag är ute efter, men jag får alltför sällan vara den mamma jag trivs allra bäst med att vara.
Och varje dag detta berg av kissiga och/eller bajsiga lakan och kläder från både henne och Roland. När tar det slut? Kan någon säga det? Nej, ni kan inte det, för ni lika lite som jag har någon aning om när detta kommer att reda upp sig. Jag är så innerligt trött på detta, att så fort jag har startat dagens tredje maskin så har bägge ungarna kissat på sig så pass mycket att de måste byta. Det känns som att vi alltid alltid alltid har kissbyxor någonstans i badrummet.
Jag måste få komma ifrån detta åtminstone någon dag i veckan. En otäck balansgång där jag riskerar att jobba för mycket, eller riskera att vara hemma för mycket, båda sidor kommer att få mig att krascha, jag vet om det och jag gör allt jag kan för att hålla balansen, men även det tar energi.
Jag orkar inte tramsa med grupparbeten mitt i detta.
Avlastningsfamilj - ja tack!
Det är på gång. Kommunen gjorde hembesök här i fredags, beslutet är ju taget men nu är det en annan del av organisationen som vi skall ha kontakt med. På måndag skall de göra hembesök hos Christinas familj också, sedan är det bara att köra igång.
Tjugo i tre. Kanske får sova tre timmar då, förutsatt att jag somnar omedelbart vilket inte känns så troligt.
Just nu är det natt i Mysteria.
Men jag vet ju att imorgon kan det vara solsken. Chansen finns faktiskt.
