cariad

Passande tema, med tanke på tidigare inlägg i ämnet.

 

Ni som följt den här bloggen ett tag, vet att det dyker upp andliga tankar då och då. Det är mitt främsta verktyg i att orka med när tillvaron känns övermäktig. Så efter det där kvartssamtalet häromveckan riktade jag in alla mina böner på detta:

 

Låt Elisabet klara skolsituationen så att hon kan gå kvar i den här klassen!

 

Ett av abren har varit att hon inte vill göra uppgifterna, utan kastat ifrån sig pennan. Och när de fick läxa förra veckan, något som jag påpekade så entusiastiskt jag kunde, så blev hon snudd på hysterisk, hon ville inte ha läxa, vi skulle ta bort läxan!

 

Det här med måste har jag skrivit om förut, tror jag. Hur jag frustrerade en gymnastiklärare med ett för mig helt logiskt resonemang angående att jag inte ville dansa på en idrottsdag.

-Ibland måste man göra sådant man inte vill, försökte hon med.

-Uppenbarligen måste jag inte det, eftersom jag inte gör det, svarade jag lugnt.

Alltså sväljer jag om dessa ord, "man måste", när det handlar om Elisabets skolarbete. Måste har nämligen bara med motivation att göra. Jag måste dansa om jag brydde mig om mitt betyg, Det gjorde jag inte, alltså fanns varken hot eller motivation. Elisabet måste klara av lite mer om hennes skolsituation skall vara hållbar i längden - det är en motivation för oss, men knappast någon vi kan dingla framför ögonen på henne!

 

Bönerna är ett sätt för mig att känna att jag gör något konkret. Och banne mig, i fredags hade hon gjort dagens uppgift. Men läxan ville hon fortfarande inte höra talas om. Jag lekte med tanken på att be stödfamiljen om hjälp, om den stora tjejen kunde visa att när man går i skolan, så gör man läxor. Samtidigt ville jag få rutiner i att läxor görs här hemma, så vi gjorde ett försök på lördag förmiddag innan hon skulle iväg.

 

Å, vad hon inte ville! Hon nöp mig, försökte bita mig, bet sig själv när jag värjde mig. Det gällde att fylla i alfabetets alla bokstäver på ett papper. Med ett tuggummi som morot tog pappa över situationen och plockade fram sin mest pedagogiska sida medan jag klev åt sidan. Första raden gick, motigt med helt fel penngrepp, men det gick. Hon fick sin belöning, och vi tänkte att vi provar med en rad till om en stund, och tar resten på söndag. Funkar det inte så har hon ändå gjort en rad, det är inte dåligt!

Efter den lyckade stunden gick jag ner i tvättstugan. När jag kom upp igen berättade maken att han under den tiden gjort ett försök med rad två - och att Elisabet, med rätt penngrepp, utan att knysta skrev sig igenom hela alfabetet.

 

Idag har hon också gjort arbetsuppgiften i skolan. Jag tror att hon finner en viss stolthet och glädje i att göra det som ålagts henne, göra "som alla andra".

 

Jag finner också en stolthet i att göra mina uppgifter i skolan, även om den här hösten har varit jobbig. Nu är jag ute på praktik, från och med idag - och är trött som en sko så jag ber om ursäkt över ett något ofokuserat inlägg - och känner verkligen en stolthet i att utföra en så enkel handling som att hämta ett glas vatten till någon, eller fylla på med engångsförkläden, eller vad det nu kan vara. Att ta sig över en tröskel, det är det vi kämpar med, både jag och min dotter!