cariad

Läste just ett inlägg om träning på Tinas blogg, och svarade såhär:

Jag är en lycklig amatörmusiker.

För fjorton år sedan var jag på en kurs, där läraren var två dagar yngre än jag, vilket då var 26 år. Hon hade studerat både i Sverige och Holland, och var verkligen mycket skicklig.

Ett ögonblick tänkte jag - sådär duktig hade jag också kunnat vara.

Men det hade varit ett pris för högt att betala. Jag vill ha musiken som avkoppling, som källa till enbart glädje, jag vill spela det jag tycker om, när jag vill och hur jag vill. Jag vill inte vara professionell och utsättas för kritiska öron som gnäller på att jag missade en ton här och där, jag är fullkomligt nöjd med att vara så pass duktig att jag kan vara med på trevliga amatörkonserter.

Så tänker jag med Elisabet också. Vi tränar så länge hon tycker det är roligt. Det är bättre - tycker jag just nu - att folk ser henne som en glad amatör och tycker att hon är duktig som klarar sig så bra som hon gör i samhället, än att vi tränar sönder henne för att passa in i en mall där hon är dömd att bli kritiserad.

http://www.youtube.com/watch?v=jRerWIcEzPc&feature=g-upl&context=G28fe62dAUAAAAAAAFAA