cariad

Uppsalahem har i vårt hus ett elektroniskt bokningssystem, som gör att ingen kan boka fler än sex pass varje månad. Spelar ingen roll hur stor lägenheten är eller hur många som bor i den. När systemet infördes hade man bara fyra pass, men efter protester utökades det.
Detta har inte varit några problem för oss tidigare, eftersom vi har egen tvättmaskin och nästan bara använder den gemensamma tvättstugan för lakan.
Nu när det blir lakanstvätt varenda dag, plus täcke, så gick det väldigt fort att komma upp i de där sex passen. Schwisch. Resten av tiden får vi alltså tvätta två-tre gånger och ha lakan, påslakan och täcke hängande där vi får plats i lägenheten. Har vi tur så är vädret fint och vi kan hänga ute på balkongen (inte tillåtet tror jag, men så länge idioter får röka på balkongen så tänker jag hänga tvätt ute om jag vill!). Och tack gode gud för min vävstol kan jag säga. På den torkar täcket så fint så.

Jag mejlade Uppsalahem och frågade om vi kunde få dispans, och få några fler pass, men tyvärr gick det inte för då räcker ju inte passen till alla. Det stämmer inte, för vi bokar oftast det morgonpass samma dag som ingen har gjort anspråk på. Vi kan alltså inte utnyttja en tid som är ledig, för att vi redan tvättat sex gånger. Kanske skulle vi kunna bråka mer om detta, men det orkar jag inte.

 

Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig. "Varför slutade vi ta på Elisabet blöja på natten?" tänker jag ibland när jag pular in något torrt under ungen klockan två på natten för att hon skall slippa ligga i det blöta och för att jag skall slippa vara vaken med en ledsen flicka flera timmar, så som det blir om vi försöker flytta henne för att bädda torrt. Men det är ju så att vi slutade med blöjor för att hon så gott som alltid var torr på nätterna förr. Fram till skolstart hände det ytterst sällan att hon kissade i sängen, Blev hon kissnödig på natten, så gick hon upp själv på toaletten. Just nu händer det väl så mycket i hennes liv att nätterna går åt till att bearbeta allt det. Kroppens signaler går inte riktigt fram.

Och lägger man allt i en vågskål, och samtidigt tänker på allt som hade kunnat vara jobbigt, så är den positiva sidan flera ton tyngre. Varje kväll funderar Elisabet på vilket djur som skall få följa med. Hon skuttar till skolan. Ökar sitt trygghetsområde meter för meter. Deltar alltmer i aktiviteter. Är pigg och glad när hon kommer hem.

 

Vad är då lite kiss i sängen? En piss i Nilen!