Ett annorlunda barn av Portia Iversen
En av Portias och Jons söner är autistisk. Okontaktbar, omöjlig att lära de enklaste saker tror de. Men de ger inte upp, utan kämpar för att förstå och hjälpa.
I detta arbete får de kontakt med den indiska Soma och hennes son Tito. Hon har på ren intuition och envishet funnit ett sätt att lära Tito att kommunicera med hjälp av en bokstavstavla. Han skriver dikter och är mycket intelligent, bakom sina autistiska galler och anfall.
Här är två av hans texter, mycket tänkvärda!
Jag fick diagnosen autism när almanackan visade 1992.
Jag minns orden psykologen använde när han förklarade för mina föräldrar varför jag var sådan och vad som behövde göras.
Blev jag ledsen? Eller glad? Det kan jag inte säga.
Lycka för mig var vad som hände i nuet.
Jag var lycklig för att jag åt choklad.
Jag var lycklig för att jag tittade på fläkten.
Jag var lycklig för att jag såg fläkten röra sig.
Jag var ledsen för att skjortan var ny och skavde.
Jag var ledsen för att pappa körde en annan väg och det kändes obehagligt i kroppen.
Blev jag ledsen när jag fick veta att jag hade autism? Nej, jag kan inte minnas det.
För första gången var jag säker på att jag hade någonting.
Jag var säker på några svar till.
Svar på frågor som ställdes runt omkring mig.
"Varför talar han inte?"
"Varför viftar han med händerna?"
"Varför leker han inte med de andra barnen?"
Alla frågorna hade ett och samma svar.
"För att han är autistisk." Så enkelt var det.
Jag kände mig tillfreds med svaret.
Men när pappa såg besviken ut och mamma sjöng mindre blev jag orolig.
"Vad är det för fel med att vara autistisk?"
Det handlade om rätt och fel.
Och det var kris.
Varför såg pappa annars så ledsen ut? Varför skulle han annars få rådet att gå med mig till den ena doktorn efter den andra?
Nu var jag bekymrad och trots att jag hade fått svar på frågorna om mig själv och mina handlingar.
Jag började känna mig skrämd av mitt eget jag som hade autism.
Och sedan började jag skämmas för mitt eget jag.
Under några dagar besökte jag inte min egen bild framför spegeln.
Jag brydde mig inte ens om att leka med orden för jag hörde inte mamma läsa poesi på flera veckor.
- - -
En dag kom pappa hem från klubben och slängde en tidning på bordet.
Han såg olycklig ut. "Läs!" sa han till mamma.
Hon läste och de diskuterade min förmåga att kommunicera.
Jag förstod genast att tidningen innehöll någon artikel som hade med mig att göra.
Men vad kunde vara skrivet om mig?
Något hopplöst om autism förstås.
Jag förstod.
Pappa trodde inte längre på min kommunikationsförmåga.
Jag förstod.
Autism var något som fick ens närstående att tvivla på en.
Jag förstod.
Ingen trodde på min kommunikationsförmåga.
Efter det vägrade mamma att läsa om autism.
"Jag behöver inte lära mig om autism av läkare när jag har min egen son", sa hon bestämt.
Hon trodde på mig och på sig själv.
Hon fortsatte att undervisa mig, beslutsamt och envist.
"Hitta ett sätt eller skapa ett sätt."
å så fantastiskt bra, precis som det är, autism betyder att läkarna inte tror på en, tur att pojken hade en mamma s om trodde på honom, och vilken klok kille.
Vilken empati han hade! Fast han säkert inte visade mycket av det. Han blev ju jätteledsen när hans mamma och pappa blev ledsna.
Jag har tänkt på det där du skrev om att man inte kan tala med Elisabet om saker, och jag tänker att det är en sanning med modifikation -- jag tror hon tar in mer än man märker av det man säger till henne. Men det är klart att det inte går att kommunicera som med de flesta andra barn, som ger respons och som visar att de lyssnar på vad man säger.
Jag har också tänkt på att man inte kan säga vissa saker med ord och övertyga Elisabet om dem, om man inte verkligen "känner" det man säger.
Jag grundar förstås min bedömning på mina egna - begränsade - erfarenheter med Elisabet och på vad jag har läst, men kanske det ändå ligger någonting i det?
