Tvångsglädje
Jag som provat både negativa och positiva tankar kan tvärsäkert säga att de positiva passar mig bäst. Det betyder inte att jag förtränger det som är dåligt, men jag har lärt mig att mycket snabbt släppa det. När min man får ett negativt besked efter en anställningsintervju, så tänker jag fan också, det skulle verkligen ha varit bra om han fått det där jobbet! - Men det innebär ju att vi inte behöver stressa med barnen till och från dagis, och jag har ju mitt jobb, och det betyder nog att han kommer att få ett ännu bättre jobb senare! Vilken tur att han inte fick det, egentligen! Jag övar mig dock på att tänka detta för mig själv, eftersom min man har en längre bearbetningssträcka än jag. Tio sekunder är inte tillräckligt för honom att skaka av sig att han inte fick det här jobbet heller.
Många är irriterade på mig för att jag tänker så positivt. Jag har ibland svårt att humma deltagande när vänner pratar om något jobbigt som jag ser tusen möjligheter i. Men det positiva i det (!) är att det ger mig tillfälle att öva på att låta andra få den tid de behöver till bearbetning. Det är lika förmätet av mig att förutsätta att andra skall kunna se det som är bra i det dåliga, som det är av habiliteringen att förutsätta att vi känner sorg.
Vi människor vill gärna frälsa andra när vi har kommit på något som vi tycker är bra och rätt. Det är lätt att glömma att det som passar mig, kanske inte passar någon annan. Jag är bara tacksam över att jag har hittat ett sätt att se på livet som gör att just jag vaknar varje dag med livslust!
Det där är knepigt! Jag kan ibland bli riktigt, riktigt matt av allt det där positiva tänkandet, när jag har det riktigt nattsvart. Nu har jag visserligen haft turen att klara mig från svåra sjukdomar, men jag tror inte att jag skulle uppskatta sådant prat i det läget. Visst kan man försöka tänka positivt, men ibland blir det helt enkelt för mycket.
Jag har svurit och lidit över mitt utseende hela mitt liv och fått höra att jag ska vara stolt och glad över min längd, varför jag nu skulle vara glad över något som inte gett mig annat än elände? De enda som haft glädje av min längd är väl de som kunnat ha mig till att plocka ned saker från hyllor, för jag som är lång får ju faktiskt vara schysst och ställa upp, eller så jag bra att ha bredvid sig så att man själv ser liten och söt ut i jämförelse.
Det här blev nog en längre kommentar än jag tänkt mig, men det beror nog på att jag läste något om just detta med positivt tänkande häromdagen och har funderat lite på det sedan dess. Jag tror väl att det kan vara bra i vissa lägen, men det finns situationer då det faktiskt inte hjälper, tycker jag.
Positivt tänkande fungerar nog bara om det uppriktigt kommer inifrån en själv. Kanske kan man ibland få hjälp att tänka i nya banor genom att någon annan påpekar något positivt, men även där måste glimten tändas inifrån en själv. Det hjälper inte om hundra personer tycker att det väl är praktiskt att vara lång, om inte DU känner det. Och om du inte kände det vid den femtionde kommentaren, så blev det nog inte bättre vid den hundrade.
Och, de som inte klarar av mitt positiva tänkande i bloggen utan föredrar de mer deppiga, de har nog slutat läsa här för länge sedan.
Nej, precis, det är svårt att tycka att något är bra bara för att andra säger det, de behöver ju inte dras med det :-D
Men som du säger, det måste komma från en själv, att andra säger åt en att tänka positivt när man själv tycker att allt är åt skogen är nästan provocerande ibland, kan jag tycka.
Men att du ser positivt på saker som händer dig själv är ju bara bra, det är en praktisk förmåga att ha, tycker jag. Det är faktiskt inspirerande att läsa om.
Mycket praktisk, som har krävt flera års övning men är ovärderlig.
Jag blir glad när någon säger att det jag skriver är inspirerande. Mycket bättre att vara inspirerande än påträngande och docerande!
När man berättar exempel ur det egna livet och den egna erfarenheten är det ofta inspirerande; när man prackar på andra åsikten att de borde tänka positivt är det inte det. Sedan finns det nyanser, men det är nog grundstommen.
Positiv eller inte, det är kanske inte ens frågan?
Det är jag som är skolkamraten. Har du tid och lust att läsa, så vill jag gärna berätta. Det finns tillfällen i livet då livet självt blir övermäktigt. Det kan vara att drabbas av svår sjukdom som hotar en till livet, eller tar en nära anhörig ifrån en alldeles för tidigt. Att förlora ett barn som nyss fyllt fem eller att man blir av med jobbet, förlorar sin bostad eller råkar ut för allt samtidigt som gör att man tappar fotfästet en tid.
De allra flesta drabbas av något omvälvande i livet, men vi vet inte hur många av dessa ”tappa fotfästet” tillfällen som drabbat vår medmänniska samtidigt, idag, igår eller de senaste åren. För den som drabbas hårdast försöker oftast skona sin omgivning från att lyssna till jobbiga berättelser, trots att det ofta är att bli lyssnad på som är den bästa av terapier för att kunna gå vidare. Men det är också ett sätt att skona sig själv från kommentarer som den som kvinnan som drabbats av cancer fick, "Vad roligt, du får en möjlighet att omvärdera ditt liv!"
Att drabbas av dödsångest är inte en gåva, det är inte roligt, och vill man omvärdera sitt liv så står det alla fritt att göra så när som helst. Kanske krävs det en kris av det ordentligare slaget för att man ska nå fantastiska resultat, men vem som helst kan välja att omvärdera vilken dag som helst. När man tvingas omvärdera för att man slagits i backen av en traumatisk händelse, eller en serie av traumatiska händelser, eller en långsam tärande situation som man inte kan ta sig ur. Det är inte positivt, aldrig någonsin när situationen är pågående. Visst kan det finnas positiva inslag, och får du tex veta att du är dödligt sjuk kan du säkert välja att ”treasure the moments” och se med glädje på möten med människor du älskar. Men det betyder inte att sjukdomen är en gåva. Kanske kan man få ut mer av varje minut och leva mer, men frågar du den som är döende i förtid så kommer den personen inte säga ”Ja, vilken härlig sjukdom som gett mig den här möjligheten att ta tillvara på tiden så mycket bättre”.
Kanske om personen mot all förmodan skulle överleva, att den kan säga 10 år senare att ja, utan den här sjukdomen så hade jag inte uppskattat livet och mina nära och kära lika mycket. Och det är ju bra om man lyckas med det, men många som går ur svår sjukdom gör det vingklippta. Med en ständig rädsla att behöva lämna barn och partner i förtid. Jag vågar påstå att de flesta inte hade valt sjukdomen, om det fanns ett val. forts följer...
Christina skrev så klokt här, När man berättar exempel ur det egna livet och den egna erfarenheten är det ofta inspirerande; när man prackar på andra åsikten att de borde tänka positivt är det inte det. Sedan finns det nyanser, men det är nog grundstommen.
Jag håller med, men vill tillägga att vissa kriser i livet kan pågå under många år. Och när krisen är över så handlar det främst om att återfå fotfästet och att sen på den nya stommen/jaget/livet bygga något nytt. Det tar tid och är inte en spikrak väg. Den är lång och krokig och innebär ofta två steg framåt och ett steg bakåt.
När du träffar en människa som går igenom något tungt, har fått ändrade livsförutsättningar så handlar den djupaste insikten om att möta människan där den är, just då. Inte utgå från där man själv är.
Du kan i princip utgå ifrån att du inte vet vilka berg personen just har bestigit, står inför eller ligger på marken och flämtar efter att ha bestigit.
Att kunna möta förändrade förutsättningar med en positiv inställning är a och o, jag har själv kallats ”äckligt pragmatisk” fått frågan hur jag orkar le mig genom jobbiga situationer, och har tagit mig genom livets farthinder med en skön inställning rest mig snabbt även efter tuffare pärser.
Men det finns saker som slår mig i marken, det finns även saker som slår dig i marken. Vet du inte vad än så är det bara att gratulera. Och till skillnad från när du fortfarande har ett val hur du vill hantera saker, som tex när du får nej på ett jobb du sökt eller när du finner att din man är otrogen så finns tillfällen när mattan dras undan så ordentligt att du inte längre kan välja, när du befinner dig i en riktig kris. Med en positiv grundinställning kommer du ta dig upp snabbare, men det är inte samma sak som att tycka att det finns något positivt i allt. Och framförallt, om du möter en människa som fortfarande är i luften när mattan ryckts undan fötterna, så är det inte konstruktivt att fråga vad positivt som kommit ur det här. De positiva erfarenheterna ur verklig kris kommer först ganska långt efteråt. forts följer...
Om du inte har haft flera ingående och lyssnande samtal med en människa så vet du inte vart personen befinner sig. Med största sannolikhet vet du inte heller själv vilket stadier du skulle befinna dig i om det var du. All förändring av människor sker i olika stadier, som sorg, ilska, förnekelse och steg framåt går heller inte spikrakt, det är ett steg framåt och två steg bakåt. Så när man möter en människa i kris, om man verkligen vill väl - bara lyssna. Om personen uttryckligen ber om råd eller säger sig bli inspirerad av dina ord, gläd dig åt att du kan bidra med något mer.
Idag träffade jag en specilist på hjärnan, en minnes-psykolog som testade mina mentala förmågor, hon konstaterade att jag fått en lättare hjärnskada till följd av den långa tid av sjukdom som jag har gått igenom. Mitt arbetsminne är skadat, åtkomsten till minnet i vissa situationer. Ser jag ljust på livet, ja. Alltid? Nej. Är jag positivt inställd till att vakna? Ja, för det mesta. Innan jag blev sjuk i den ämnesomsättningssjukdom som drabbat mig så hade jag en mer positiv bild av mig själv, livet, människor och min egen förmåga än vad jag har nu. Dels för att jag har fått en lätt personlighetsförändring av sjukdomen. Att inte ha en fungerande ämnesomsättning gör inte bara att man blir trött. Är man sjuk tillräckligt länge obehandlat så dör man, men vägen dit kantas av ångest och panikångestattacker (fysiskt orsakad av att hjärnan och kroppen är lätt desperat efter energi och obalans i hormoner ger en massa otrevliga följdverkningar, en av dem brist på Serotonin som är kroppens eget upppåttjack) en del däribland jag drabbas av svåra sömnproblem som kan leda till i värsta fall psykotiska tillstånd (har jag tack o lov sluppit), men sömnbristen skadar hjärnan och kan göra att man blir handikappad för livet i olika grad. Jag har fått ett försämrat arbetsminne som följd, det gör att jag måste lära mig att dra bättre nytta av mina andra förmågor som tack och lov är intakta vad jag vet och visst glädjs jag åt att ha ett väl utvecklat strategiskt sinne, att jag är kreativ och stark logiskt, men det var jag innan också. Det gör att jag kommer hantera mitt handikapp väl, så för att återgå till det vi diskuterade, ja visst är det positivt. Kanske hade inte en psykolog utvärderat min hjärnas funktioner utan sjukdomen som anledning, men de positiva delarna här är inte en följd av sjukdomen. Jag vet mer exakt vilka mina styrkor är tack vare undersökningen , men om jag fick välja så hade jag hellre behållit mitt arbetsminne intakt och sluppit 5 år av svåra sömnproblem orsakade av sjukdomen.
Likaså hade jag hellre sluppit missfall och barnlöshet som är en direkt följd av sjukdomen - än att jag ser positivt på att jag kanske kan rädda ett befintligt barn från misär och fattigdom genom adoption. Jag kan tänka mig adoption, men det tar inte bort sorgen idag.
Jag hade hellre sluppit vakna och skrika av smärta under mer än ett års tid på grund av sår på hornhinnan efter att jag öppnat ögonen efter en natts sömn (när systemet för tårvätska slagits ut) och inte veta vad det är som är fel.
Jag hade gärna sluppit gå upp 40 kg i vikt och samtidigt gå på strikt diet och träna regelbundet och undra om man håller på och tappa förståndet (äter jag i sömnen eller?) och allt vad det innebär i risk med att bli kraftigt överviktig (kraftigt ökad risk för diabetes, cancer, hjärtinfarkt, hjärnblödning osv) och jag skulle väldigt gärna slippa arbetet med att gå ner de resterade 35 kilona.
Jag skulle gärna slippa de muskel och ledsmärtor som jag drabbas av, även om de är en petitess i sammanhanget.
Jag hade framförallt gärna skippat den personlighetsförändring som kommer av år av sömnlöshet och hormonell obalans. Och för att inte tala om förlorade vänner, relationer som tagit stryk och människor som jag sårat med den aggressivitet som också kan komma av sjukdomen.
Stresskänslighet, eftersom brist på energi och sömn gör att man hanterar omvärlden sämre. Man har inga marginaler.
Koncentrationssvårigheter, åratal när jag tappade medvetandet ett par gånger om dan (kroppen sätt att gå ner i extremt energisparläge)
Jag hade gärna behållit sexlusten som länge var som bortblåst, eller förresten, jag hade gärna behållit förmågan att känna lust över huvud taget. (hjärnan är påverkad, men lusten återkommer sakta men säkert).
Jag kan fortsätta, listan är lång. Syftet är nu inte att ni ska tycka synd om mig. De allra flesta vet inte omfattningen av min sjukdom ens bland familj och vänner. Det syns inte utanpå.
forts följer...
Det jag vill säga är att du vet inte vad din medmänniska är mitt uppe i. Snälla döm inte, be inte personen beskriva vilka trevliga bieffekter sjukdomstiden gett. Kanske behöver personen en axel att luta sig emot, och om du då inte kan eller vill lyssna så är det självfallet ditt val att låta bli utan att bli dömd. Kanske vill du säga, men om jag inte vet vad personen går igenom, hur ska jag då kunna vara empatisk? Kanske kan det räcka med att veta att en människa lider för att vi ska vara lite mer empatiska?
Jag går inte upp på morgonen och funderar på vad jag ska klaga på idag. Jag går upp och ser fram emot att få äta frukost med min fina man, ser fram emot att få busa och kela med mysiga katter. Kanske äta lunch med en vän, läsa en givande bok, träna med en kompis och laga och äta en god middag. Min vardag möter jag oftast med positiv förväntan och bakslag är jag inte orolig för. Jag tar dem med ro för det mesta och hittar positiva strategier för att nå mina mål. Men jag ser inte det som ett resultat av ett negativt. Sjukdomen är frikopplad. Jag hade en positiv grundsyn innan jag blev sjuk också.
Jag tycker inte att sjukdomen har tillfört något positivt. Den har förvanskat mig, den har nästan kostat mig mitt äktenskap, den har kostat mig vänskap, den kommer kosta mig min karriär som jag känner den nu, och förmodligen hade tyckt var rolig men som är svår att hantera och njuta av på grund av sjukdomen. Jag kommer skapa mig en annan karriär och livssituation efter lång sjukskrivning eftersom jag måste. Kanske hade jag gjort det ändå, utan sjukdom – men då driven av nyfikenhet och lust. Det får jag aldrig veta. Kanske kommer jag få barn, men jag kommer inte uppskatta barnet mer för att jag fått gråta många tårar av sorg tidigare. Man stukas av hårda prövningar. Man blir inte alls nödvändigtvis en bättre människa. Jag var alldeles tillräckligt bra innan, kanske faktiskt bättre. Kanske kommer jag ha ytterligare empatisk förmåga tack vare sjukdomen, men jag hade det i tillräckligt mått och lite till redan innan. Jag uppskattade livet mer innan jag blev sjuk. Om 10 år kanske jag säger, jag skulle inte byta en dag av mitt liv mot något annat. Det här har gjort mig till den jag är. Men det är då det. För mig är sjukdomen fortfarande pågående, jag är inte ute på andra sidan och frisk igen. Jag har fortfarande sorg även om jag samtidigt ser jag ljust på framtiden och finner något att skratta åt i princip varje dag.
Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, livet kan bjuda på riktigt tuffa kriser. Jag hoppas du slipper dem, men om du inte gör det så lovar jag att vara den som lyssnar utan att döma, utan att ställa frågan - vad positivt du har fått utav det här då? Om du sen vinner något positivt som ett resultat av din förlust, så är jag den första att gratulera.
När jag idag träffade minnespsykologen idag som föreslog att jag skulle omformulera mina styrkor och hitta en annan karriär för hon trodde inte att den miljö jag befinner mig i främjar min hälsa i längden. Och hon sa så här.
- Jag skulle kunna säga att det här är en möjlighet i livet för dig det här, att hitta en ny karriär. Men jag tycker så innerligt illa om detta positivismsnack som är så inne nu, för det här är ju inte något positivt (vi hade precis diskuterat min hjärnskada) det är bara nödvändigt på grund av sjukdom.
Jag tackade hjärtligt för att hon sa det jag tänkte.
Och precis så är det. Livet går vidare, jag söker en ny karriär, kroppen läker lite till för varje dag och det gör lite mindre ont att vakna varje morgon - fysiskt såväl som mentalt. Och ber du mig tala om vad positivt jag får ut av min sjukdom, då åker du nog på en propp. Frågan handlar inte om att vara positiv eller inte, den handlar om att en del möter sin överman i livet, en del slipper. Du reser dig fortare med en positiv syn, men det är inte samma sak som att se något positivt i allt. Och framförallt inte under pågående kris.
Till du härliga och positiva människa som skriver bloggen, jag inspireras också av dig och ditt sätt att se på ditt liv och omständigheter! Jag vet att även du har gått några mil i trasiga skor.
Nu ska jag njuta av min mans sällskap och planera och längta lite tills jag ska åka på en rolig utflykt senare i veckan - och jag känner hopp om livet.
Jag har avstått från att kommentera men här kommer en liten tanke:
Vårt samhälle skiljer sig en del från USA där Barbara Ehrenreich bor, hon är inte bara kritisk till att många supportgrupper kopplar ihop överlevnad i bröstcancer med attityd (är man glad och förnöjsam överlever man-annars dör man) utan hon kritiserar också kommersialiseringen av en dödlig sjukdom (Rosa bandet, bröstcancerljus, muggar, nallar osv). Den institutionaliserade positivismen och banaliseringen av något som är ett rejält trauma för många kvinnor. Riktigt så fungerar ju inte vårt samhälle. Christinas kommentar ” När man berättar exempel ur det egna livet och den egna erfarenheten är det ofta inspirerande; när man prackar på andra åsikten att de borde tänka positivt är det inte det. Sedan finns det nyanser, men det är nog grundstommen.” summerar ju det hela i två meningar. Det är ju där problemet ligger i att koppla ihop överlevnad i en fysisk sjukdom med attityd, man hamnar snubblande nära visa kristna sekter som hävdar att alla som är sjuka tagit mot djävulen…. Att själv välja att se positivt på t.ex. arbetslöshet eller handikapp är inte riktigt samma sak som att omgivningen kräver det av dig när du befinner dig i ett utsatt läge. Det första är bra det andra lägger sten på bördan.
Tack för din berättelse, skolkamraten, och LYCKA TILL! Med Emily Dickinsons ord: "Ashes denote that fire was" - man får alltid leva med askan, men förhoppningsvis slipper man tänka på den så mycket efter ett tag.
Till Medicago och Christina, tack för insikter och lyckönskan. Ni har så rätt!
