cariad

Flera berättelser med diktliknande karaktär har skrivits av föräldrar, som försöker förklara hur det är att leva med funktionshindrade barn. Till exempel Welcome to Holland och Welcome to Beirut.
Jag vet ingenting om hur det är att leva med andra funktionshindrade barn. Men jag vet hur det är att leva med Elisabet. Det är så här:

Welcome to Mysteria

Italien, säger de. Ni är på väg till Italien!
Det vet vi inte, svarar vi. För oss är resan det viktigaste.
Men tänker ni inte läsa guideböcker? Lära er de viktigaste fraserna? Göra upp en resplan?
Nej. Vi vill inte låsa oss för mycket. Vi frågar oss hellre fram när vi väl är där.
Men visst, vi tror ju att vi är på väg söderut. Det är ju dit de flesta brukar resa.

Vi landar i ett vackert renässansslott. Helt klart italienskt!
Eller?
Efter hand smyger tvivlen fram.
Den här arkitekturen, är inte den österländsk?
Och den här underbara parken, har du sett på maken! Gräset är purpurfärgat, träden glimmar av ädelstenar.
Speglarna reflekterar inte den bild vi har av oss själva. Ibland är glaset tomt, ibland finner vi oss öga mot öga med guldögda sagoväsen.
Vissa korridorer är becksvarta, med såphala golv och väggar. Vi halkar, finner inget stöd men vet att vi måste ta oss igenom. Och plötsligt är vi ute, i en ny lugn oas.

Vi ser på varandra. Förundrade, förvirrade.
Finns här någon karta? Någon fingervisning om var vi har hamnat?
Efter lång tids sökande finner vi en liten, liten skylt i en fönsternisch:

Welcome to Mysteria

Under skylten står en urna, full av hopvikta lappar. Vi vecklar upp en. Där står:

Gratulerar, ni har dragit en av vinstlotterna! Mysteria kommer från och med nu alltid att vara ert hem, ert ansvar och er utgångspunkt, men ni är fria att göra utflykter i resten av världen så länge ni tar väl hand om era Mysteriska pass.
Golven är byggda av tålamod. Väggarna av tillit. Taket av kärlek.
Till de låsta rummen får ni hjälp att finna nycklar, till de mörka rummen får ni hjälp att finna ljus.

Vi känner oss lite tryggare och fortsätter vår vandring.

En av salarna rymmer ett bibliotek, med titlar från golv till tak. Alla handlar om Mysteria.
Vi bläddrar i en guidebok.
I Mysteria finns inga trädgårdar.
Det stämmer inte!
Vi ställer tillbaka boken och tar en ny.
I Mysteria är det alltid natt.
Förbryllade skuggar vi ögonen mot det starka solljuset som strömmar in genom fönstren.
En tredje bok berättar för oss att många dörrar är låsta i Mysteria.
Det stämmer, så vi bläddrar vidare, och läser då att inga fåglar sjunger i Mysteria.
Är inte näktergalen en fågel? säger min älskade torrt och nickar åt trädgården, där tusen näktergalar håller konsert.
Överallt är det så. För varje påstående som stämmer, hittar vi tio som är fel.
Till slut hittar vi en blank bok, med titeln:
Din egen guidebok till Mysteria
Den tar vi med oss.

Vår upptäcksfärd är ett spännande äventyr. Bakom varje knut väntar något nytt. Några rum lämnar oss tomma och orkeslösa, men när vi lägger oss på golvet av tålamod och ser upp i taket av kärlek, så strömmar kraften så småningom tillbaka.

Några av salarna ser nästan ut som vi hade föreställt oss Italien. Vi blir serverade pasta, med rosmarin istället för oregano. Glass med salta nötter istället för strössel. Överraskande smakkombinationer, men goda!

En dörr är märkt med Mysterias Mötesplats.
Salen är full med människor i olika sinnesstämningar.
Varför gråter du? frågar vi en man.
För att jag är i Mysteria, förstås! Här finns ju inget annat än mörka korridorer!
Varför skrattar du? frågar vi en kvinnna.
För att jag är i Mysteria, förstås! Här finns ju inget annat än gröna ängar!

Då förstår vi. Mysteria är olika för alla. Vår guidebok kommer bara att gälla för just oss.

Italien, säger de. Vad ni måste sörja att ni inte hamnade i Italien!
Vi ser oss omkring.
Spegelbilderna är fortfarande märkliga, men ögonen vi möter utstrålar kärlek.
Vissa rum är fortfarande mörka, men vi får den utlovade hjälpen att finna ljus.
Kanske kommer vi aldrig att kunna rita klart kartan i vår bok.
Ändå ler vi, tar en tugga av vår rosmarinkryddade pasta och svarar från djupet av vårt inre:
Nej. Vi sörjer inte Italien.

Vårt Mysteria är det bästa hem vi kunde få!