Funderingar
Själv funderar jag ibland på hur Elisabet skulle ha fungerat i en annan familj. Är det just kombinationen vi+Elisabet som har bidragit till avsaknaden av många destruktiva beteenden som ofta följer med autismen? Att hon fick sova mellan oss i flera år, från att hon var omkring nio månader och tydligt visade att hon ville vara med oss till nu i januari, har det hjälpt till att förankra henne i vår värld? Om hon hamnat hos en mer bestämd familj som placerade henne i eget rum från början, hade det haft någon inverkan?
Jag vill inte ha sagt att samsovning är lösningen för alla. Som förälder kanske man måste få sova ensam för att få vila ordentligt, och många barn kanske också behöver enskildhet. Men jag undrar om det inte kan ha varit en lyckoträff för just oss.
Jag tror kanske inte på att pressas till sin yttersta gräns, men utmaningar tror jag på -- man klarar saker ingen trodde att man skulle klara om man ställs inför dem. Och så tror jag på lyhördhet -- ni lyssnade till vad Elisabet hade för behov och följde detta. De två går hand i hand, om man är lyhörd vet man vilka utmaningar som kan vara bra för ens barn, eller en vän, elev, släkting, vad som helst.
Hej, såg filmen för första gången och har inte läst boken. Min son rider också. Hans ledare hade sett filmen när den gick sist och kommenterade att min son var likadan som Rowan till häst. Låg ned och kramade hästen, helt orädd. Förskole-personalen har också sett filmen och kommenterat att den var bra. Men ingen har berättat om schamanerna och vad de gjorde. Konstigt, men det kanske är så främmande för folk att ta in det andliga.
Jag funderar på samerna just nu. Finns det några schamaner kvar så man slipper åka så långt :)
En seriös helare kanske kan hjälpa till?
