cariad

Innerligt tack till alla som svarat på min fråga om vilka ni som läser är! Kommentarerna gör mig tårögd av glädje, och jag stärks i min vilja att fortsätta berätta om vårt liv.

Som jag misstänkte, så försvann en del läsare efter inlägget om änglar. Men just den texten har också givit några av er bra tankar! Eftersom det andliga är en så naturlig del av mitt sätt att tänka, så blev det omöjligt att fortsätta berätta om vår resa utan att förklara min inställning till livet. Och jag skriver hellre direkt ur hjärtat för er som stannat kvar (även om en del av er, förklarligt nog, är lite skeptiska till vissa av mina idéer...), än försöker konstruera något för en lite större skala. Det är inte antalet läsare som är viktigt, det som betyder något för mig är när någon enda människa blir berörd.

När jag skriver, så försöker jag vara noga med att påpeka att det här är vår unika situation. Jag vill på intet sätt förringa andra familjers problem, sorg eller oro. Autism, och andra funktionshinder, kan verkligen vara energikrävande. Det jag vill berätta är att det inte måste vara ett problem. I Elisabets ögon finns en sådan spröd skönhet, en ogripbar hemlighet som då och då ger mig glimtar av något stort och fantastiskt.

Under 2011 vill jag gärna fortsätta dela med mig av de här miraklen. Ni kommer förmodligen att få läsa upprörda inlägg, blandat med hänförda och mer sansade.

Förresten, tack för tipset om "En annorlunda barndom"! En bekant berättade om den redan i somras, men mindes inte exakt titel och författare. Jag skall låna den så snart jag får tillfälle!