cariad

När klockan ringde halv åtta hade jag sovit gott hela natten. Kändes bra att få skriva av mig igår, och jag tackar för alla varma kommentarer!

Elisabet och jag tog bussen till ett konstmuseum, där förskolans 06-or skulle ha skapande verkstad. Hon protesterade först lite över att vi inte skulle ta vagnen, och smågnällde den korta vägen till hållplatsen, men följde ändå med. När vi klev på bussen sade hon, med fallande ton men ändå:
-Var skall vi sitta?
Turen var inte lång, och när vi klev av var det bara ett femtiotal meter till museet. Lite segt gick det, och jag var smått orolig när hon gick längst ut på trottoaren bland förbischwischande bilar men det gick bra. När vi var nästan ända framme, såg vi hennes resurs Anna i dörren som ropade åt henne. Då blev Elisabet alldeles mjukt glittrande i ögonen, och satte fart! Väl inne ville hon först inte alls ta av sig ytterkläderna, men ändrade sig snart och skuttade glatt omkring i hallen. Anna berättade att Elisabet inte hade deltagit i aktiviteterna, hon ville helst ligga på golvet i hallen, men var annars glad.

Klockan tio var det dags för ett möte med specialpedagogen och psykologen på habiliteringen. Anna kom också dit. Specialpedagogen har vi arbetat med tidigare, det är en varm och rar kvinna som har den goda smaken att tycka att Elisabet är en helt underbar liten flicka. Psykologen var en ung kvinna som var ny på arbetsplatsen, vilket faktiskt enbart känns som en fördel just nu. Hon utstrålade också en positivitet som genast gav mig förtroende för henne. Vi pratade om vilka framsteg som Elisabet har gjort, Anna berättade vad de jobbar med på förskolan och vi berättade lite om vad vi hittar på hemma. Specialpedagogen förklarade att även om det är bra att Elisabet tränar så mycket som möjligt på sådant hon inte kan, eller bör bli bättre på, så handlar det på inget sätt om att vi skall klocka någon träningstid eller jaga några resultat. Planen är att sätta upp några långsiktiga mål, och dela upp dem i korta delmål. Till exempel att få henne torr. Målen skall vi formulera nästa gång, om två veckor, och fram till dess bestämde vi oss för att öva på två saker: Att få henne att säga "hej" och "hej då", och att tacka när hon får något. En liten mjukstart för oss alla. Jag bad också om hjälp att påminna läkaren om de där intygen. När vi gick därifrån hade jag en varm känsla i bröstet och en stor lättnad. Nu har vi kommit ifrån generaliseringen, nu arbetar vi tillsammans med människor som bryr sig om just Elisabet och hela vår familj. Innerligt tack för det!

Efter mötet hämtade jag Elisabet på förskolan redan halv ett. Pappa hade förklarat för Roland att när mamma kommer, så är det bara Elisabet som skall gå, pappa hämtar honom senare. När jag stack in huvudet i rummet där han läste, för att höra var storasyster var, så sade jag "då hämtar pappa dig sedan." "Ja", svarade han helt lugnt.
Elisabet satt i ett annat rum med de lite större barnen. På morgonen hade jag förberett henne och sagt att vi skulle bada. "Jag vill inte bada", sade hon då, men följde nu med helt glatt. Innan vi lämnade rummet sade jag: "Kan du säga hej då?" Det kunde hon minsann! Påklädning utan problem, inget knorr om att vi skulle promenera till busshållplatsen. I bussen valde hon själv plats. Jag visste inte riktigt hur busshållplatserna låg där vi behövde byta buss, men hon följde glatt med mig när jag vimsade runt lite. Väntade så ordentligt när det var röd gubbe (det är ingen gubbe! det är en pojke!), höll sig på trottoaren och knystade inte ett ljud när vi behövde vänta.

Friden höll i sig ända tills vi kom fram till omklädningsrummet och skulle ta av oss skor och stövlar. Inte! Jag vill inte bada! Jag vill inte klä av mig! Ligga här! Jag drog helt sonika av henne stövlarna, gick in och tog av mina egna ytterkläder och stuvade in i ett skåp innan jag gick ut till korridoren och plockade upp henne. Jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att försöka resonera med henne när hon är upprörd (knappt annars heller...), så jag ignorerade kallt hennes högljudda protester (jag vill inte vara en nakenfis! var är dina kläder? jag hittar inte mina kläder! de har försvunnit!) och sade lugnt att du behöver inte bada, men vi skall titta och först skall vi duscha. Jag vill inte duscha, ylade hon och ställde sig snällt under duschen och lät mig skölja av henne. Jag vill inte, fortsatte hon och lyfte hjälpsamt på benen när jag tog på de ganska trånga men fungerande badblöjbyxorna och baddräkten. Sedan gick vi till övningsbassängen, och var en halvtimme tidiga vilket bara var bra eftersom hon fortsatte gråta en lång stund. Baddräkten ville hon absolut inte ha, så den tog jag av för att visa att det går att kompromissa. När hon skrikit ungefär en kvart inne i bassängrummet, så skickade jag iväg en bön till änglarna varpå hon tystnade tvärt. En minut senare kom ett kortare protestskrik, sedan kavade hon ner från mitt knä och började undersöka rummet med katterna i ett säkert grepp. Plaskade lite med fötterna, skrattade. När de andra barnen kom, så visade hon intresse för vad de gjorde, men deltog inte. Pedagogerna är vana vid annorlunda barn, och verkade tycka att det var positivt att hon bara var där. När samlingsaktiviteterna var slut, under den fria leken, så fångade en av ledarna Elisabets uppmärksamhet genom att visa bilder som hörde till de sångerna de sjungit. Elisabet var totalt uppmärksam. Jag fick uppmuntrande kommentarer om att det kanske går ännu bättre nästa eller nästnästa gång.

När undervisningen var slut, så hade vi tillgång till hela äventyrsbadet. Elisabet var klart intresserad. Gick omkring, klättrade upp på små höjder, plaskade med fötterna, tog ett försiktigt kliv ner och så upp igen. Till slut klev hon ner ända till midjan, men snubblade till när hon skulle upp så att båda katterna blev genomblöta! (Jodå, jag hade vid upprepade tillfällen föreslagit att katterna skulle vara här eller där eller hos mamma så att de inte blev blöta, men det föll inte i god jord.) Misär förstås. Gråt i duschen, med en kort häpen paus när vi där träffade den trevliga förskolepedagog som var hennes resurs innan Anna, men som är tjänstledig nu. Vidare yl genom påklädning, ända tills jag lyckats få de arma katterna någorlunda torra med hjälp av hårtorkarna. Då var allt solsken igen, och vi åt varsin glass. Eller rättare, jag åt några tuggor av min, sedan slukade hon den också. Innan vi skulle gå, så träffade vi en dagiskompis som skulle på simskola. Han busade med henne en stund, till hennes förtjusning. På uppmaning sade hon hejdå till honom också.

Bussresan hem gick lika smidigt som ditresan. Hade vi inte bytt buss på stan, så hade hon nog somnat. Nu lade hon huvudet mot min axel, och satt där så stilla och funderade. Jag var så stolt över henne att mitt hjärta nästan inte fick plats i bröstet!

På kvällen hade vi en härlig busmysstund på sängen, hela familjen. Pappa skall "busa på Elisabets" olika kroppsdelar, och mamma skall "fånga Elisabets mage", allt medan Roland försöker hoppa på pappas mage och mamma försöker fånga och vi bara tumlar runt och är lyckliga.

Så, när chefen själv ringde och mycket vänligt bad mig om den där tjänsten - och sade att jag kunde få börja senare så att jag inte behövde stressa (och ändå få betalt som om jag hade börjat som vanligt) - då sade jag tveklöst att javisst, det är inga problem. Inte för att vara duktig, men för att jag nu orkar tänka. Erbjudandet om att få börja senare betyder också att min fritid inte störs. Att jag inte behöver stiga upp ännu tidigare än tio över fem för att hinna med. Tvärtom kan jag sova en stund extra. Och det säger jag inte nej till!

Tänk så bra allt blev!