cariad

Vår förra dator kraschade innan jag hunnit bränna filmen jag gjorde om barnen när Roland var nyfödd. Idag har jag fått tillbaka den, med hjälp av en väninna, och har sett om den för första gången på över tre år.

Vad de än säger om min dotter, vad de än ger henne för diagnos och anser vara hennes problem, så är det en sak ingen kan ta ifrån oss:

Elisabet är helt genomsyrad av kärlek. Redan den lilla knappt tvååriga flickan strålar när hon är med sin lillebror. Ömheten dem emellan går inte att ta miste på. Och den finns kvar idag.

Förmågan att känna empati, gåvan att kunna älska och att bli älskad - den har hon.

Vad kan vara viktigare?