Frågor
Nu har vi landat ordentligt hos mormor och morfar. Resan blev lite äventyrligare än jag tänkt mig, tåget gick sönder och vi måste byta på en station där hissen var trasig. Två barn, vagn och hela julpackningen ner och upp för trappor och in på ett överfullt tåg. Hade jag inte fått hjälp av en vänlig kvinna så vet jag inte hur det hade gått! Roland var upprörd över tumultet, men Elisabet tog det ganska lugnt. Hennes problem var istället att hon blåvägrade att ens knäppa upp overallen på tåget. Yllemössa, fingervantar, vinteroverall, tjock fleecejacka under den och vinterstövlar - det blir varmt.
Nu har frågorna börjat dyka upp. De där svårbesvarade som andra barn börjar ställa mycket tidigare.
Varför har du fingrar?
Varför heter jag Elisabet?
Varför tycker du om glass?
Jag har inte saknat de här frågorna, tvärtom tyckt att det varit ganska skönt att slippa dem, men nu är jag själaglad. Frågor innebär kommunikation, och den här typen av frågor tyder på att hon utvecklas åt ett håll som kommer att bli socialt enklare för henne.
Hon ställer också en del andra frågor, som är fantastiska när de kommer ur hennes mun. Till sin moster sade hon:
-Längtar inte du efter julafton?
-Jo, det gör jag, svarade en tagen moster.
-På julafton får man presenter. Det kallas också för paket.
Det här är första julen som Elisabet har haft funderingar om vad som kommer att hända, och vad som hör julen till. Adventskalendrar har vi haft i hela hennes liv - när hon var knappt två år utbrast hon förtjust: "Det var en liten kanin bakom lucka ett!" - men först i år har hon med själ och hjärta tagit till sig konceptet. På kvällen frågar hon:
-Vad skall vi göra när vi vaknar?
-Vad skall vi göra då, tycker du? motfrågar vi, och får ett entusiastiskt svar:
-Öppna kalendrarna!
Likadant på morgonen. Så fort vi vaknar säger hon:
-Vad är det vi har glömt?
Idag skall jag ta med henne till helaren igen. Det skall bli så spännande att höra om hon känner att det har hänt något med Elisabet. Och själv behöver jag också få lite energipåfyllning. Det har varit en rolig höst, men krävande.
Nu har frågorna börjat dyka upp. De där svårbesvarade som andra barn börjar ställa mycket tidigare.
Varför har du fingrar?
Varför heter jag Elisabet?
Varför tycker du om glass?
Jag har inte saknat de här frågorna, tvärtom tyckt att det varit ganska skönt att slippa dem, men nu är jag själaglad. Frågor innebär kommunikation, och den här typen av frågor tyder på att hon utvecklas åt ett håll som kommer att bli socialt enklare för henne.
Hon ställer också en del andra frågor, som är fantastiska när de kommer ur hennes mun. Till sin moster sade hon:
-Längtar inte du efter julafton?
-Jo, det gör jag, svarade en tagen moster.
-På julafton får man presenter. Det kallas också för paket.
Det här är första julen som Elisabet har haft funderingar om vad som kommer att hända, och vad som hör julen till. Adventskalendrar har vi haft i hela hennes liv - när hon var knappt två år utbrast hon förtjust: "Det var en liten kanin bakom lucka ett!" - men först i år har hon med själ och hjärta tagit till sig konceptet. På kvällen frågar hon:
-Vad skall vi göra när vi vaknar?
-Vad skall vi göra då, tycker du? motfrågar vi, och får ett entusiastiskt svar:
-Öppna kalendrarna!
Likadant på morgonen. Så fort vi vaknar säger hon:
-Vad är det vi har glömt?
Idag skall jag ta med henne till helaren igen. Det skall bli så spännande att höra om hon känner att det har hänt något med Elisabet. Och själv behöver jag också få lite energipåfyllning. Det har varit en rolig höst, men krävande.
Kommentarer
Postat av: Christina
Jätteroligt att läsa! Jag hade aldrig trott att hon skulle ha utvecklats så mycket för ett år sedan, men det är ju en enorm skillnad. Och fortfarande har hon sin härliga personlighet kvar, den har inte ändrats.
Trackback
