cariad

En dag i somras spelade jag Kulbanken med Elisabet. Själva banken är en avlång ihålig låda i vilken man skall stoppa kulor. På ovansidan finns fem fördjupningar, och ett hål. Alla märkta med olika färger.
Spelarna har varsin skål med kulor, målet är att bli av med dem. Tärningen består av de sex färger som finns på kulbanken. Slår man blå, så får man placera en kula i fördjupningen om den är tom, men om där redan ligger en kula så måste man ta upp den och lägga i sin skål. Bäst är att slå lila, för det är färgen för hålet. Då försvinner kulan för gott.

Att förklara reglerna för Elisabet var inte svårt. Vi spelade en stund, allt gick smidigt - men så berättade jag för henne att spelet gick ut på att bli av med sina kulor. Den som först hade tomt i skålen, hade vunnit.
Det imponerade inte alls på Elisabet. Vadå vinna, vad var det för vits med det?
En sund inställning visserligen, men jag ville prova att hänga upp en morot för henne, visa att det fanns en fördel med att vinna. Det kunde kanske vara användbart i andra sammanhang.

Den som vinner får en tablett, sade jag.

Klotrunda fokuserade ögon. Tablett!

Då började hon försöka fuska! När det redan låg en kula i fördjupningen, så försökte hon lägga den antingen i min skål, eller ta upp den men ändå placera en av sina egna där. Frågade hoppfullt "är det din eller min?", med den uppenbara önskan att jag skulle ta den där kulan frivilligt.

Jag kunde inte låta bli att skratta inombords. Dum är hon inte!

Men det var trevligare att spela i lugn och ro, utan att blanda in vinstmomentet och belöningen. Att spela för att själva spelandet var roligt.