Åttaårskalas
I söndags hade Elisabet ett utdraget födelsedagskalas! Några av klasskamraterna hade ridning, och för att de skulle slippa behöva välja, och kanske missa ridningen (och för att det kändes ganska skönt att inte ha alla barn där samtidigt, ärligt talat...) så sa jag att de kunde komma tidigare. Så mellan tolv och fyra hade vi kalas!
Jag har skrivit om det förr, att jag vill att barnen ska tycka att det är roligt att komma hit. Förra året hade jag fixat Mina Vänner-böcker till barnen som de fick dekorera själva, och i år hade jag bestämt mig för att våga mig på filtnålning. Har någon provat på det så vet ni att nålarna är alldeles förfärligt vassa, men jag tog risken. Hantverkskalas hade jag skrivit på inbjudan, och enligt föräldrar så hade flickorna pratat mycket om det här spännande kalaset som de skulle gå på! Hantverk, det är lite mer tyngd i det än "pyssel"!
Det hela gick väldigt bra! Några föräldrar följde med, och blev helt uppslukade av detta. På bilden syns hjärtan och ägg i frigolit, som man sveper ull om och nålar fast. Några var lite otåliga, någon ville gärna kasta sig lite i soffan, nästan alla stack sig minst en gång. "Nästa år får du hitta på ett bättre kalas", påpekade en flicka leende och höll upp sin stuckna tumme. De kom på att det ju är alla hjärtans dag snart, så flera gjorde hjärtan som de bad mig att slå in i presentpapper så att de kunde ge till sina föräldrar.
Elisabet var med nästan hela tiden. Precis när alla kom tyckte hon att det var lite för mycket folk, men sedan satt hon i en fåtölj och tog in allt som hände och mumsade muffins. (Samma som förra året, en hög med muffins, samt chokladfingrar och några glutenfria kakor - inget kladd, ingen disk! Genialiskt om jag får säga det sjäv!) Lite tråkigt förstås när hon högljutt protesterade över vissa presenter hon fick och ville kasta dem, men några blev hon istället väldigt glad över och jag försökte hantera det hela så gott det gick. Helst hade jag velat skriva något på inbjudan om presenter, men samtidigt vill jag ju att Elisabet ska få vara en i gänget, någon som barnen kan fundera ut presenter till utan alltför mycket styrning.
Glutenfria och laktosfria muffins, förresten. Det är inte bara mitt barn som behöver lite speciell behandling.
I mitt hjärta hade jag ett stilla hopp, en hemlig önskan om att få en liknande stund med Elisabet som förra året, när hon satt så stilla i min famn. Det har nämligen inte hänt sedan dess. Så blev det inte, men ändå en fin kväll. Alla tjejer i klassen kom utom två som var sjuka. En kille var bjuden också, men han var samma dag bjuden på sin bästis kalas så då ville han förstås hellre gå på det.
Jag avger härmed ett heligt löfte till mig själv:
Det här är inte det sista kalaset jag ordnar för de här flickorna!
Kommentarer
Trackback
