Kommentarer
Självklart kan jag berätta hur det gick. Socialtjänsten kunde inte hjälpa till så mycket då jag inte hade något namn på pojken. Jag kontaktade VD:n för företaget och de psykologer som utbildade personalen. De lovade att ta tag i det. Jag kontaktade dem igen för att få återkoppling och de sa att de gjort vad de kunnat men hänvisade till sekretess. Upplever att de inte riktigt tog mig på allvar tyvärr. Dessutom kunde de inte lova mig att föräldrarna skulle få redan på vad som hänt vilket jag tycker var helt fel.Vi var 6-7 personer som starkt reagerade på behandlingen av pojken men tyvärr hade de andra så bråttom. Karin kan maila dig min konversation med de berörda, om du kan skriva din mailadress. Rätt intressant faktiskt.
Det omedelbara jag också tänkte på var att detta var personal som betedde sig på det här viset -- personal som borde ha tålamod. Inte en slutkärd förälder. Men jag kan förstå en mamma som ser att situationen liknar hennes och tänker på hur obehagligt det känns att behöva slita i sitt barn inför främmande -- det är jättejobbigt att få folks kritiska och oförstående blickar riktade mot sig -- så jag kan förstå att hon reagerar. Men som sagt. Personalen kan gå hem efter arbetsdagens slut och då undrar man varför personalen blev så fruktansvärt stressad.
Jag vill tacka dig för ditt svar. Det var fint av dig att berätta mer om hur du tänkte, och även av den person som såg det att berätta lite om vad som hände sen. Jag kan förstå om jag lät alltför kritisk, men eftersom det påminde mig så mkt om hur vi brukade ha det... Man blir känslig, förstår du. Numera har vi det förresten inte sådär längre, vi har tränat motorik och kroppsuppfattning och sensomotorik och sensory integration, och nu blir dottern inte längre chockad om hon trillar eller sådär, plus att hennes balans är bättre. Så man behöver aldrig göra så längre. Men det VAR faktiskt nödvändigt en tid, annars skulle hon ha skadat sig hemskt. Kanske har du rätt. Med en personal blir det ju lite annorlunda... och det VAR konstigt det där hon sade om att inte titta honom i ögonen. Men jag vet inte. Som du ju faktiskt säger, om man inte vet vad det berodde på, så... Men som sagt. Jag ville mest bara tacka dig för att du tog dig tid att svara och tog det på allvar!
Förresten, nu när jag har funderat ett tag till - vilket bra tips det där om att ha med sig lappar som man kan dela ut till oförstående åskådare! Vi behöver det knappt numera, för dottern gör såna framsteg - men tidigare hade det verkligen varit något!!! Och vem vet - det kommer nog nya problem i takt med att hon utvecklas - ska minsann ta och förbereda med lite såna lappar! Tack för tipset!
Jag tar alla kommentarer på allvar, när de är allvarligt skrivna! Det är nyttigt för mig att få höra hur mina ord kan låta i någon annans öron.
Att vara förälder i en så stressande situation är något helt annat än att vara anställd. I vilken situation som helst kan man kräva betydligt mer av en personal, känner jag. Senast idag har jag svurit åt min tvärtjuriga femåring och lyft honom för att få med honom dit vi skall, men aldrig att jag hade accepterat ett sådant beteende från någon pedagog! Dubbelmoral? Javisst!
Jag vet ju precis hur man Ska Göra. Vara mild och tålmodig och försöka locka eller avleda. Men ibland rinner det över. För min egen del är det oftast med sonen som tålamodet tryter. Och ibland är det så illa att jag vet att jag måste bli arg och ryta i för att en situation ska brytas. Jag avskyr det, men ibland är det inget annat som hjälper.
