Jobb?

Igår ville förskolechefen prata lite med mig, och berättade att hon gärna ville köpa in fyra böcker till de förskolor som ingår i hennes område, och undrade hur hon skulle gå tillväga. Jag blev väldigt glad!
En av pedagogerna köpte ett eget ex av mig före jul, som hon läst under ledigheten. Hon tyckte om den, tyckte att det var så intressant att få läsa om både förskolan och hemmet, och sade:
-Men jag förstår att ni måste ha haft ett jättejobb hemma!
 
Har vi det?
 
Jag vet inte! Det här är ju vår vardag, vårt liv, det är så det ser ut. Jag vet inte alls vad vi hade gjort om Elisabet varit en annan typ av person. Jag har förstått att många andra autistföräldrar har oerhört mycket pyssel med scheman, sociala berättelser, förberedelser och kamp. Det praktiska slipper vi till största delen.
 
Men det finns en annan kamp, blir jag påmind om när jag precis nyss satt och chattade med en av de underbara mammorna i föräldragruppen. En kamp som jag har skrivit om tidigare, men ni får ursäkta, jag skriver den här bloggen för att ventilera det jag själv tänker och känner, och nu är det dags att lufta det här igen.
 
Hon sade att det är roligt nu när barnen är större och man kan göra mer med dem.
Jag svarade att ja, det skulle jag också tycka.
 
Kan ni föreställa er hur det känns att ha sitt barn i famnen och ändå sakna det, samtidig?
 
Nyligen tänkte jag igen den där tanken, att det skulle vara skönt att få lite tid med bara Elisabet, för att kunna koncentrera mig på att göra något tillsammans med henne. I tisdags fanns det utrymme för det, när kompisen gått hem och Roland och pappa var iväg. Jag försökte få henne närvarande, det gick att kramas en stund men jag ville så gärna interagera, tala med henne, läsa, rita, musicera, vadsomhelst!
 
Elisabet ville inte. Inte.
Så jag gav upp. Släppte det mentala taget om henne och lät henne göra vad hon ville. Då skrattade hon, pratade för sig själv på mysteriska (en dag skall jag försöka transkribera hur hon låter), studsade, drämde huvudet i soffkuddarna och var lycklig.
 
Kampen på hemmaplan handlar inte så mycket om praktiska ting, utan om avvägningar. Behöver hon ha den här tiden för sig själv, för att hinna bearbeta allt annat som pågår i hennes liv? Hon hade faktiskt för första gången haft en kompis på besök i tisdags, kanske gick hon igenom allt i huvudet, eller bara levde i efterdyningarna av det. Gör vi henne en tjänst genom att inte kräva mer närvaro av henne, eller skulle vi göra skada om hon inte fick smälta allt?
 
Jag har ingenting annat att lyssna på än min magkänsla. Den säger åt mig att låta henne vara just nu. Den intensiva tid vi hade med inlärning, när hon insöp alfabetet, siffror, toner och melodier, den har givit henne ett stort försprång och ingen kan ta den ifrån oss. Nu lär hon sig andra saker, av mig lär hon sig att hon får vara den hon är. Att hemmet kan få vara en plats för vila, där hon inte nödvändigtvis behöver träna. Hela hennes skoldag är en enda lång social och mental träning, någonstans måste hon väl få vila?
 
Någonstans måste väl jag få vila?

Kommentarer
Postat av: Christina

Ja, du måste gå på din magkänsla.

2013-01-13 @ 19:44:27
Postat av: Lotten

Även icke-mysterianska barn nobbar interaktion med välvillig mamma för följa den plan som de har i sitt eget huvud.
Du gör rätt som betonar vikten av vila/paus för såväl barn som föräldrar.
Det är viktigt att kunna känna sig nöjd med att bara vara och låta vara, det jobbar jag med....

2013-01-15 @ 09:55:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0