cariad

Det går inte en dag utan att jag är tacksam över hur lugnt livet är, främst morgnarna som jag vet är ett stort stressmoment för många familjer, även neurotypiska. Här ringer klockan runt sju.

-Godmorgon! Är du vaken, Elisabet?

-Ja.

-Då är det dags att gå upp. Vill du sova lite till, Roland?

-Mm.

Elisabet går upp, klär på sig, får ibland hjälp med att borsta håret (tovorna har blivit mycket färre sedan hon gått med på att börja sova med fläta, men det är tjockt och tovar lätt ihop sig), tar frukost själv. Roland får sova tio minuter till innan han går upp och sätter sig med iPaden i kammaren. Förr var det morgonshowen på barnkanalen, men nu har han tröttnat på den. Till honom gör jag lite frukost som han äter där. Elisabet borstar tänderna, ofta gör hon det själv när hon ätit klart, ibland får jag säga till när det är dags. Efter det tar hon på ytterkläder, och vi går ner till taxin som oftast är i någorlunda tid. Annars ringer chauffören och förvarnar oss, så att vi inte behöver stå i trapphuset och vänta. Jag vinkar av Elisabet, går upp och pysslar med något i en kvart innan det är dags för Roland att göra sig iordning, och så följer jag honom den korta biten till skolan. Inte för att han behöver det, han är ändå elva år nu och det är ingen bilväg i närheten av skolvägen, men det är trevligt att gå tillsammans och prata lite, och det är rätt skönt att vakna till och få lite luft. Kanske går jag förbi affären på hemvägen, eller går direkt hem och tar det lugnt några timmar innan det är dags att gå till jobbet, om jag inte är ledig - och då går jag också hem och tar det lugnt innan jag eventuellt startar upp något projekt.

Det är så innerligt skönt att slippa bråk på morgnarna!