cariad

Häromveckan kikade jag i kvartersbibliotekets "returtunna", där man kan ta och lämna egna böcker som man vill. Just nu är jag visserligen inte inne i en av mina mer andliga perioder men kunde inte motstå att plocka åt mig "Tankens makt - Energin som kan förändra världen" av Betty Shine som är en framstående helare och som har skrivit flera böcker inom ämnet.

Tredje delen handlar om "De döda tingens hemligheter", där hon beskriver hur konstnärers energi finns kvar i det de skapar. Denna passage studsade jag till på:

 

"Det borde ge alla författare stor tillfredsställelse att veta att deras energier finns i vartenda ord de skriver. - - - Det spelar ingen roll vad det är för handling, det kommer att vara författarens personlighet som fångas upp av den som handskas med boken. Jag har ofta tagit upp en bok i en affär bara för att genast lägga tillbaka den på hyllan. Jag kunde inte öppna och läsa i den på grund av vibrationerna. - - - Å andra sidan finns det böcker som har en underbar helande kvalitet, och när man väl har börjat läsa är det svårt att lägga dem åt sidan."

 

Kanske är det inte enbart arrogans och envishet som gör att jag tycker så illa om tanken på att någon ska peta i mina texter. När några av mina vänner korrekturläste "Välkommen till Mysteria" så bad jag dem om att endast påpeka rena typfel och om jag upprepade mig, inte komma med åsikter om formuleringar eller stil. Kanske finns det någon del av mig som vet att just det sättet jag skrev på, öppet och ärligt och med hjärtat i handen, som skulle beröra läsarna mer än om den följde någon förläggares schema. (Inte för att någon förläggare var intresserad, men ändå.) Kanske utstrålar boken just det jag vill åstadkomma - min gränslösa kärlek till och glädje över mitt märkliga barn. Förkastandet av sorgekulturen. De positiva aspekterna av att ha ett barn som tänker annorlunda. Jag har vid flera tillfällen sett hur någon har börjat bläddra i boken, och liksom sjunkit ner med hela sitt medvetande och nästan slitit ögonen ifrån texten för att de egentligen inte har tid att läsa just då. Är det för att jag är en så suverän skribent? Knappast. När jag i våras redigerade boken med tanken att ge ut den som e-bok så såg jag en hel del som jag nog hade kunnat bearbeta lite mer. Kanske är det just kärleken som är det magnetiska.

 

Ni ska veta att jag saknar att skriva om Elisabet. Jag vill så gärna dela med mig av alla framsteg hon gör, om allt klockrent hon säger. Men hon har bett mig låta bli, och om jag inte respekterade det så skulle texterna istället bli fyllda av dåligt samvete istället för stolthet. Nu känner jag emellertid en lust att sammanställa alla texter jag har skrivit sedan hon började i förskoleklass, som handlar om det svåra men lyckosamma skiftet mellan den "vanliga" skolan och resursskolan, och hur fantastiskt livet kan fungera för en autistisk flicka om hon får rätt stöd. Jag ska låta tanken mogna, och eventuellt ta det som årets NationalNovelWritingMonth-projekt. Sedan, om det känns rätt i magen, så ska jag fråga henne om jag får lov att publicera dem. Många är i den sits jag var, vi vill så gärna att det ska fungera på ett sätt som vi har tänkt oss. Om en sådan bok skulle vara det allra minsta stöd för någon, så gör den världen lite bättre.

 

Ordets makt är större än vi ibland tänker på.

Ord kan såra, men de kan också läka!