Om vemod och kalas

På söndag fyller Elisabet tio år.
Jag tror att de flesta som har barn har samma blandade känsla, av hur fort tiden har gått parallellt med känslan av att barnen alltid har funnits.
På ettårsdagen bjöd vi föräldragruppen, då var fortfarande alla hemma. Fruktsallad serverades i små skålar som stod på golvet. Det enda som var markant då, var att Elisabet talade i flerordsmeningar medan de andra inte gjorde det. Eventuellt nytillkomna läsare som inte heller har läst "Välkommen till Mysteria" kanske har den vanliga uppfattningen om autism, att barnen inte talar eller börjar tala väldigt sent. Elisabet pratade i komplexa meningar långt innan tvåårsdagen. "Det är mamma som ligger där på soffan", konstaterade hon vid nitton månaders ålder.
De närmaste födelsedagarnas firande minns jag inte riktigt, men när hon började i förskoleklass ansträngde jag mig verkligen för att få henne delaktig i klassgemenskapen. Hon blev själv bjuden på en hel del kalas, och jag ville att de som kom på hennes skulle ha roligt även om värdinnan inte var så engagerad. I sexårs hade jag ett pysselkalas, då jag hade gjort egna MinaVänner-böcker som barnen fick dekorera med stämplar, klistermärken och bokmärken, och förstås fick ta med sig hem. Året efter hade jag hantverkskalas, som på inbjudan lät så spännande att flera föräldrar undrade om inte de också fick komma, och det fick de förstås. Soffan var full av ivrigt filtnålande personer, medan huvudpersonen höll till i kammaren.
Till slut tog vi alltså steget från den neurotypiska skolvärlden. Visst hade jag fortfarande kunnat ordna kalas med de gamla klasskamraterna, men det ville inte Elisabet, så vi bjöd flickorna i hennes nya parallellklass istället. Tre stycken. Två kom med sina mammor, två autistiska flickor som behövde tid att acklimatisera sig, som till slut lekte med varandra medan Elisabet inte deltog.
I år kör vi den enklaste varianten, vi bjuder hit min syssling och hennes familj. Elisabet leker inte med dem heller, men det gör Roland och det blir åtminstone lite kalasstämning. Hon ser fram mot sin födelsedag, och på fredag ska vi gå och handla tillsammans, hon ska få välja vilket smaskens hon vill bjuda på.
 
Vemodskänslan manifesteras då och då i föremål.
Dockvagnen som moster köpte i julklapp för länge sedan och som aldrig har blivit lekt med.
Alla mina barbieprinsessor som jag köpte och tänkte att om jag får barn, så kommer det nog att bli populärt att komma hem till oss och leka med dem!
Ingen kommer hem för att leka med Elisabet.
Hon är en glad och harmonisk unge som kan leka med en plastpåse hur länge som helst. Jag vill inte ändra på något, och även utan autismen är det ju inte säkert att hon skulle velat leka med dockor bara för att jag tyckte det var roligt. Hon kanske, ve och fasa, hade velat spela hockey!
Leksakerna har nog inga djupare känslor, tror jag. Barbiedockorna står och ler så blitt från bokhyllan och verkar inte bry sig om att de inte blir lekta med så ofta. Lite leker jag ju med dem när jag dammar av dem någon gång vartannat år eller så, och det händer att vi får besök av någon som vill titta på dem.
 
Jag är fullkomligt nöjd med mitt liv som det är.
Men ett litet stänk av vemod måste man tillåta sig ibland.
 
 

Kommentarer
Postat av: Tanja

Jag har full förståelse för att du vill värna Elisabeths integritet! Men jag vill ändå säga att jag saknar din fina blogg som på ett så vackert sätt beskrev hur det är att ha någon med npf i familjen, och med vackert menar jag inte att du bara speglar det rosenskimrande, utan att du faktiskt berättar om både bra och dåligt som sker. Det ger mig som läsare en känsla av att få "hänga med i ert liv" på ett litet hörn:) Dina kalas och ditt engagemang är fantastiskt, och jag önskar så att någon bemödat sig om att göra något liknande när jag växte upp. Har du kanske några teman att bjuda på till en pojke som snart blir sex år? Förra årets kalas blev, utan underdrift, en katastrof där flera barn inte dök upp alls (utan att ha meddelat sig innan) och där vi som nyinflyttade knappt kände de som faktiskt kom. Födelsedagsbarnet ägnade sista timmen åt att gråta av besvikelse, och allt blev så himla fel. Nu är det snart dags igen, men jag som tidigare älskat att ordna kalas känner mig bara nervös och stressad...

2016-02-26 @ 01:34:01
Postat av: Ulrica

Hej!

Vi är två sjuksköterskestudenter som håller på att skriva vår c-uppsats om hur det är att vara förälder till ett barn med en diagnos i autismspektrumet.
Vi skulle vilja komma i kontakt med dig. Vi skulle uppskatta om du kunde skicka ett mail.

Med vänlig hälsning
Ulrica

2016-04-20 @ 13:23:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0