Olika känslor kring utvecklingssamtal
Idag hade vi utvecklingssamtal igen om Elisabet. De hålls betydligt tätare på nya skolan, på goda grunder.
Skillnaden på hur jag känner inför och efter dessa samtal är enorm jämfört med hur det var på Näraskolan. Inför dem var jag alltid illa till mods. Det spelade ingen roll att vi hade den mest fantastiska specialpedagog som bara lyser värme, för det handlade ändå mest om hur tusan vi/de skulle få situationen att överhuvudtaget fungera, och hur jobbiga saker som höga skrik och andra störningar skulle hanteras. Jag lämnade oftast de där mötena med en klump i bröstet och en stark längtan efter att bara få dra ett fluffigt täcke över hela mig och äta en stor bit mörk choklad. Ibland grät jag, ibland ville jag överhuvudtaget inte gå på de där mötena utan ville skicka maken ensam, men jag minns faktiskt inte om jag gjorde det eller ej.
Mötena nuförtiden handlar om hur bra allting går. Hur väl Elisabet trivs. Hur vi ska kunna lyfta henne ytterligare. Hur snabbt hon lär sig, hur vi ska möta hennes kunskapstörst. Hittar på klurigheter kring läxor och motivationer.
Det är mycket roligare att prata om hur bra det går för ens barn.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Åh, så härligt!
Precis så som det ska vara! Och som jag önskar att alla elever och föräldrar, på alla skolor runt om i landet, skulle få uppleva! ;-)
Postat av: Christina
Verkligen roligt att den nya skolan funkar så bra för henne. Låter mycket positivt att de är så angelägna inte bara om att hon ska trivas utan också om att hon ska få sin kunskapstörst tillgodosedd.
Trackback
