Ingivelser

Första gången Roland gick och handlade ensam var i januari. Han var så stolt, så stolt! Sedan vägrade han i flera månader, fram till igår då han själv erbjöd sig att gå och handla mjölk till fredagsvåfflorna.
Idag föreslog jag att han kunde gå och köpa lördagsgodis själv.
Elisabet också?
Javisst. Varför inte. Hon har blivit mer och mer självständig sedan hon började nya skolan. Och så stora steg som att gå och handla utan en vuxen behöver nästan tas av en ingivelse.
-Men du måste lova att lyssna på Roland, och Roland, du är så stor nu att du kan hjälpa din syster?
Gravallvar.
-Ja. Jag kan hjälpa dem som är mindre. Och dem som är större om de behöver det.
Med varsin tjuga, varsin enkrona till tuggummiautomaten och varsitt kort med mammas telefonnummer travade de iväg.
Egentligen var jag inte orolig. Det skulle förstås kunna gå alldeles på tok, med ett argt autistiskt barn som ropat märkliga saker åt sin lillebror. Men det var lika troligt att det skulle gå hur bra som helst - vilket det också gjorde. Inte förrän de kom hem blev de osams, då Roland tyckte att hon inte hade gjort så som han sagt. Hon hade gått i förväg in i trapphuset när de kom hem. Vi redde ut det, och allt slutade bra.
 
Jag var mer orolig för att låta Roland gå till affären ensam i januari. Då fanns inte ens i mina tankar att Elisabet skulle kunna gå till affären själv.
 
Det händer saker här. Både med henne och med mig. Sakta men säkert.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0