cariad

Elisabet frågar ganska ofta om jag har sett det ena eller det andra. Har jag sett ett barn som har dött? Ja, tyvärr, åtminstone strax innan döden. Har jag sett en vuxen som har tappat en tand? Jodå.

-Har du sett ett barn som har klippt sig själv?

-Ja, det har jag.

Och det har inte varit någon vacker syn.

Sekunden efter kikade Elisabets glada huvud fram - med nyklippt lugg.

Hon tycker inte om att klippa luggen alls, och den här gången har jag låtit den vara eftersom hon har uttryckt en vilja om att låta den växa sig lång. Och lång hade den blivit, så lång att den inte hängde i ögonen längre utan bredvid. Men ändå störande verkade det som, för nu hade hon tagit saken i egna händer.

-Vad fin du blev! uttryckte jag beundrande.

För det blev hon faktiskt! Något ojämnt, men absolut inte värre än jag lyckas åstadkomma när hon vrider sig och inte vill bli klippt.

Roland har också klippt sig själv vid något tillfälle, och jag har beundrat även hans nya frisyr även om den var lite okonventionell.

 

Det hör till att barn klipper sig själva - och jag är glad att jag har två som gör det!