cariad

Större delen av det här jullovet har jag dragits med en seg influensa och lämnat maken med största delen av ansvaret för barnen. Förutom den rent grundläggande omvårdnaden, så har det handlat om att försöka hitta på något att göra med dem så att de inte tjafsar för mycket. Badhuset, bio, stan... Några lekträffar för Roland har vi lyckats få till, och igår var det en välsignad dag på fritids innan ännu en röd dag och en studiedag.

I söndags fick maken en dag för sig själv, då jag kände mig någorlunda okej. Dock inte bra nog för att gå ut, så när ungarna började bli vilda på varandra bestämde jag mig för att våga släppa ut dem själva. Pratade noga med Roland, som nickade så allvarligt. Jodå, han skulle se efter Elisabet. De skulle hålla sig i närheten. Inte gå över vägen.

-Jag ska försöka hålla oss levande, sa han högtidligt.

-Ja tack! svarade jag och släppte ut dem med hjärtat i halsgropen. Det värsta som skulle kunna hända är att de blev överkörda, eller kidnappade. Det sistnämnda händer ju inte så hemskt ofta, men vägen utanför oss är ganska hårt trafikerad och 30-skylten räcks det lång näsa åt.

Jag svepte in mig och tittade ut genom fönstret, och ner från balkongen för att se om de var inom synhåll. Efter en stund såg jag Roland ute på gården, och därefter också Elisabet som gick in genom porten.

-Jag går bort till lekparken, förkunnade Roland och jag nickade lättad och gick ner för att hämta upp Elisabet som stod kvar nere i trapphuset. Hennes egen initiativförmåga sträckte sig inte till att ta sig upp fem trappor, så om inte jag hade kommit ner, så hade hon förmodligen stått och väntat på Roland hur länge som helst där nere. Hon ville inte alls följa med mig upp, ville ju inte vara "ensam", ville gå efter till lekparken dit Roland sa att han hade gått, men där sa jag nej. Inte ensam. Särskilt som han kanske inte alls gått dit, utan ändrat sig på vägen. Vilket han hade gjort, han hade lekt med några ispölar istället, sa han när han kom hem efter högst en kvart.

 

En stund senare ville Roland baka något. Jag kollade vad vi hade och kände efter vad energin räckte till. Chokladbollar! Men vi hade ingen kokos.

Då slog mig det uppenbara - Roland är sju år. Det är faktiskt ganska mycket. Och han hade varit ute och lekt själv en stund tidigare.

-Du kan gå och köpa kokos ensam, föreslog jag.

-Ensam?!

-Ja, du är ju sju år nu.

Han funderade.

-Men då måste jag gå över vägen.

-Ja, men du vet ju hur man gör? Tittar noga åt båda hållen och väntar om det kommer en bil. Och så tar vi på dig reflexvästen så att du syns ordentligt. Du kan fråga en vuxen om hjälp att hitta kokos i affären.

Så travade han iväg, min pojke som plötsligt blev så stor, så stor. Mammas mage var full med fjärilar, men hans hälsningsfras lugnade mig:

-Hallå! Jag är levande!

 

En mamma till en av Elisabets skolkamrater och jag har varit vänner i några år nu, tack vare den här bloggen. Ända sedan i somras har vi pratat om att vi ska hälsa på dem i deras nya hus, men det här har varit en jobbig höst så det har inte blivit av. Inte heller nu med min influensa - men i växandets anda frågade jag om hon tordes ha Elisabet själv hos sig en stund. De är inga främlingar för varandra, de pratar ibland när mamman lämnar eller hämtar sin dotter på skolan, och vi har hälsat på dem i deras gamla hus. Jodå, det hade hon inga problem med!

Elisabet ville inte alls.

Så är det med henne, ganska ofta. "Nej" är första svaret, nästan vad det än gäller. "Vill du smaka min glass? Nej! *glufs*" Men vi frågade henne inte, sa bara att "på tisdag ska du hälsa på din skolkamrat." Upprepade det någon gång, och då mottog hon det lite mer stilla, och när maken idag lämnade av henne studsade hon av glädje och undersökte frimodigt sin omgivning. Efter ett par timmar tyckte hon att det var dags att gå hem, och fick då bilskjuts. Även om det inte handlade om någon större interaktion mellan barnen, så har ändå Elisabet varit hemma hos en skolkamrat och lekt utan sina föräldrar idag! Det är stort!

Den här influensan har ändå fört något gott med sig!

 

2014 har varit ett fantastiskt år för Elisabets del. Att börja nya skolan har varit ett enormt lyft. Roland finner sig också väl tillrätta i skolan, och maken har haft jobb större delen av året. Det är bara jag som måste landa lite, och den här långdragna influensan är med största sannolikhet en följd av hur nedsatt jag varit av det ena och andra skälet under året. Men nu vilar jag mig frisk och ska ta nya tag.

Gottnytt på er!