cariad

Maken har skött morgonruljangsen större delen av terminen, men imorse skulle han iväg på jobb så då blev det min sak. Naturligtvis glömde jag att skicka med Elisabets gymnastikkläder, det kom jag på när jag hade lämnat Tore. Morgonen var solig men kall, frosten låg kvar, och jag ville inget hellre än att krypa ner i ett varmt bad. Försökte tänka att "de kanske har gymnastik direkt på morgonen, då spelar det ingen roll om jag åker dit med kläderna, då är det ändå för sent".

Samvetet lät sig dock inte luras av så lama argument. Klockan var bara halv nio, och jag var rätt säker på att de inte hade gymnastik direkt utan började med någon sorts samling. Så jag bylsade på mig och åkte iväg.

Elisabet och hennes klasskamrat stod i hallen. De är två som delar klassrum, hon och en kille som har mycket energi och drar med sig Elisabet på ett bra sätt. Han är lite som en motor för henne. Båda barnen stod i kapprummet med ytterkläder, på väg ut. Klasskamraten viftade med ett brev, som de hade hittat i klassrummet, med instruktioner om att de skulle gå ut, vilken riktning de skulle gå, och att de skulle ta ett foto av något. Ett brev med ett uppdrag!

Elisabet tog emot gymnastikkläderna men tittade sedan misslynt på mig.

-När ska du gå härifrån?!

Här ska inte komma några mammor och störa!

 

Gymnastik var inte något jag tyckte om. En glömd gymnastikpåse skulle varit en fröjd för mig. Men Elisabet tycker om det, tycker om hinderbana och att hoppa och studsa. Det är dessutom bra för hennes koordination och att hon får röra lite på sig. Och i ärlighetens namn var det troligen ännu skönare att sjunka ner i badkaret när jag kom hem igen efter en halvtimme! Både jag och samvetet blev rena.