"Wandering"
Children on the spectrum engage in many behaviors that can be incredibly stressful to their families, but among the most stressful is wandering, "eloping", or bolting — that is, leaving a safe space without the knowledge of caregivers.
This behavior can be dangerous — children are unprepared for weather and traffic, and drowning is also a great fear. Many children who exhibit this behavior often cannot communicate their name, address, or phone number--by any means — to someone trying to help.
Kort översatt - det är vanligt att autistiska barn strövar iväg, eller "rymmer", utan att inse konsekvenserna av det, och de kan ofta inte kommunicera vem de är och var de hör hemma.
Ni som har följt oss från start, eller läst Välkommen till Mysteria, kommer kanske ihåg den där dagen i maj, när Elisabet klev rakt ner i en djup damm och försvann. Det där sitter kvar i mig. Väldigt djupt. Så fort någon unge är utom synhåll, så knyter det sig i magen. Jag försöker öva, Elisabet har vid något tillfälle gått i förväg till skolan, och idag fick Roland stanna ute en stund själv och komma in när han ville. Jösses, ungen är sex år! De ska kunna få vara ensamma ute då!
Men ett oroväckande faktum är att Elisabet har börjat gå iväg på egen hand. Tidigare kunde jag hämta henne först i skolan, och låta henne vänta på skolgården medan jag hämtade Roland som går vägg i vägg, och känna mig trygg i att hon stannade där. Sedan började hon gå till en lekplats alldeles i närheten. Det kändes också okej, men då började jag hämta Roland först istället. Och häromdagen när jag stannade till och pratade med en förälder på skolgården, så var hon borta. Roland är också väldigt opålitlig med att vänta själv ute någonstans, han kan plötsligt ändra sig och vilja leka på skolgården istället för på lekplatsen, eller kanske gå hem, eller kanske gå till någon helt annan lekplats. Så då står då en förtvivlad mamma och inte vet vart något av hennes barn är, och tänker på den trafikerade vägen och skummisar. Elisabet hade den här gången gått hem, det vill säga, hon stod i hissen och höll upp dörren och hade gjort det en bra stund i väntan på oss. Och blockerat den för alla grannar, och riskerat en utskällning, men det visste ju inte hon. Det här med att vi tusen gånger har sagt att hon inte får hålla upp dörren på det där sättet, det behövdes sägas en gång till.
Nu har det varit lite sjukdomar på skolan, och rutinerna på fritids har blivit lite luddiga. Idag vid hämtning såg jag ryggen på Elisabet när hon var på väg bort från skolan, utan någon vuxen som fanns ute. Jag har tagit upp det med personalen, så jag försöker ha tillit till att de reder upp det. Men det var så träffande att läsa det här just idag. Man måste komma ihåg att det som gäller för Elisabet idag, kanske inte alls gäller imorgon. Idag nöjer hon sig med att gå till lekplatsen eller hem, men vart får hon för sig att gå imorgon?
