cariad

Karuselldag är en trevlig tradition på Näraskolan där barn som ska byta stadie får hälsa på i sina nya lokaler och träffa sina nya lärare. Roland har alltså varit i ettan idag.

Imorse kändes det inte särskilt roligt med den här karusellen. Vi visste fortfarande inget om hösten. Det hade varit så skönt att säga till Elisabet att i höst börjar Roland ettan, och du ska få gå i den här skolan! Jag förstår ju att de som jobbar med detta gör så gott de kan, och har dessutom hört från en bekant vars dotter går i denna resursskola att de håller på att omorganisera för att göra plats för ännu flera barn - något som förstås talar till vår fördel.

 

När jag lämnat barnen imorse högg en pedagog tag i mig. "Rektorn vill prata med dig!"

I vanliga fall skulle nog det ha varit något läskigt, men nu misstänkte jag ju att beskedet kanske hade kommit. Och så var det! Elisabet har en plats i resursskolan till hösten! Det känns verkligen bra. Det har visserligen fungerat bra i klassen vad jag har hört sedan turbulensen i vintras, men vi tror ändå att den här lösningen är bäst för henne, för alla. Vi vet emellertid inte hur vi gör med fritids än. Plan A är att försöka låta henne få gå kvar på Näraskolan, eftersom vi upplever att hon lyfts så mycket av att vara bland så kallat normala barn. Å andra sidan kanske hon skulle få tillfälle att skapa närmare relationer med någon annan som går på fritids i resursskolan, och få lite mer stöd i själva leken. Det blir plan B, om det inte funkar med logistk och ekonomi och allt som ska till för de båda enheterna att lösa sinsemellan. Det är lätt för mig att sitta här och säga hur jag vill ha det - men samtidigt är det mitt barn, och jag måste försöka kämpa för det som jag tror är bäst. Kanske plan B är bäst nästa år, om det visar sig att det blir för splittrat med två ställen för henne.

 

För att fira så åkte jag hem och hämtade presenter som jag gjorde i helgen åt rektorn och speciapedagogen. De gör sitt jobb,men de gör inte "bara" sitt jobb utan det sker med hjärtat!