cariad

Igår var det dags för en ny helg hos stödfamiljen. När dörrklockan ringde och Christina och yngsta dottern kom in, så skuttade Elisabet och strålade av glädje. Det är så helt fantastiskt att få se sitt barn vara så lycklig, och veta att hon kommer att få en härlig helg hos sin extrafamilj!

Idag kom de tillbaka med henne. Det brukar vara en ganska snabb lämning, men idag konstaterade vi att det börjar kännas lite märkligt att jag aldrig har träffat pappan i den här familjen. Maken har det, flera gånger, men jag har jobbat när de träffarna har skett. Så jag följde med ner till bilen, där han väntade, och vi presenterade oss ordentligt för varandra och pratade lite om hur allt har känts hittills. Han gav ett mycket tryggt intryck! Inte för att jag någonsin har varit orolig, men det är ändå ganska trevligt att veta vem som tar hand om ens barn. Nattningsrutinerna är hans, han ligger och läser för de båda minsta, läser tokigt och hittar på saker som inte står i böckerna. Första gången Elisabet sov där och han läst för dem, så la hon sin hand på hans bröstkorg och sa:

-Det gjorde du bra!

 

Jag har skrivit det förut, och skriver det igen - det här med stödfamilj är bra för oss alla. En win-win-win-win-situation. Roland får en andningspaus. Jag och maken kan koppla av i huvudet. Elisabet får en härlig helg - och extrafamiljen tycker verkligen om att ha henne hos sig!