Delade meningar...

Barnen och jag stannade i lekparken igår på hemvägen. Där finns en stor gunga, som man kan sitta flera i. Elisabet satt bredvid mig, ovanligt stilla, och jag tog tillfället i akt:
-Elisabet.. Idag har det ju varit karuselldag. Roland har hälsat på där han ska gå. Och i höst, då ska du byta skola.
 
Å, vad hon blev ledsen!
-Jag vill inte byta skola! Jag vill gå i den där skolan! Varför vill du att jag ska byta skola?
Hon grät så innerligt att jag fick bita mig i läppen för att inte springa in till rektorn och säga att äsch, vi glömmer det här, vi låter henne gå kvar.
-Vi tror att det kommer bli bättre för dig i den skolan. Det är inte lika många barn där, och de kan lära dig bättre.
-Jag blir inte trött av att jobba! Jag vill inte att du berättar nyheter för mig! Jag vill gå i den där skolan!
 Jag vill inte byta!
Roland hade också klättrat upp i gungan och försökte trösta.
Så kom ett tvärt kast:
-Katterna har en ny vän.
-Har de en ny vän? upprepade jag, omtumlad men tacksam över avbrottet.
-Ja. En hamster!
-Vad heter den?
-Den heter "Liten". Jag vill inte byta skola!
Och så ny gråt.
-Skulle du vilja gå kvar på fritids på din skola? Gå i den nya skolan på dagarna och sedan komma till det här fritidset, på din gamla skola?
-JA!
-Vi ska försöka ordna det.
Mer än så kan jag inte lova, men jag hoppas så innerligt att det går att lösa, för hennes skull!
 
Efter en stunds misär som hördes över halva närområdet gick vi hem, då hade hon lugnat sig. På kvällen ville jag förankra idén lite mer, och sa efter middagen:
-Nu har jag berättat för pappa att du ska byta skola i höst.
Elisabet blev lite vaksam men inte ledsen.
-När får jag byta tillbaka?
-Till din gamla skola?
-Ja?
Saken med resursskola är ju att det faktiskt är meningen att barnen ska kunna komma tillbaka till sin hemskola, så det var med äkthet jag med ett positivt tonfall kunde säga:
-Det vet vi inte, det får vi se!
 
När jag kramade om henne vid nattning så sa jag:
-Jag tror att det kommer bli jättebra med din nya skola. Vi ska åka och titta på den en dag.

Efter en stund kom hon upptassande och satte sig i min famn.
-Varför tror du att det kommer bli bra på min nya skola?
Jag minns inte vad jag svarade, men jag försökte komma på så mycket bra som möjligt.
-När får jag byta tillbaka? undrade hon igen, och jag svarade samma sak, att det får vi se.
 
Jag själv grät ju en halv dag när det stod klart att det lutade åt resursskola. Det är klart att hon måste få tid att reagera och bearbeta också, särskilt som hon inte förstår varför! Jag ska börja försöka förklara för henne, att hon har ett sätt att tänka som just nu inte passar den vanliga skolan. Men det här måste få landa lite mer först.
 
Så, ni som brukar be för oss... Gör det gärna igen. Be att allt går så bra som det kan gå, snälla ni?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0