cariad

Den här helgen skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen fredag till söndag. Igår morse fick jag SMS från Christina om att yngsta dotten hade kräkts på morgonen, så vi beslutade att avvakta och se vart det tog vägen. Senare på dagen kom vi överens om att de skulle hämta Elisabet idag, lördag förmiddag, för det hade inte blivit något värre med flickan. Men på kvällen började Elisabet hosta sådär otäckt igen, som hon gjorde förra veckan, och sade själv att hon är sjuk. Min egen förkylning från samma tid har inte heller riktigt givit med sig efter att jag har varit lite mer aktiv än jag borde vara, Hela förra helgen var jag i Göteborg för att träffa vänner samt på måndagen spela in Vem Vet Mest där jag deltog för tredje gången (28e oktober är jag med på TV, om ni vill se hur jag ser ut!). Så vi ställde in hela helgen. Just nu är Roland och maken nere på stan, Elisabet hostar och spelar HayDay och jag tar det så lugnt jag kan och mellan varven fixar lite i röran vi har här hemma. En omstruktureringsröra, vi monterade en Billy och två Ivar imorse för att få bättre förvaring och bättre lekyta, och ni vet själva att det nästan aldrig är så rörigt som när man ska städa ordentligt!

Hursomhelst.

Vi har haft en bra månad nu. Väldigt lite bitande och nypande och "du ljuger" och allt det som jag var så innerligt trött på förra gången Elisabet skulle vara borta en helg. Hade det här hänt förra gången, att hela helgen hade ställts in, så tror jag nästan att jag hade satt mig raktuppochner och gråtit. Men nu är det helt annorlunda. Jag har inget som helst behov av att vara ifrån min unge just nu. Vi hade en jättemysig fredagkväll mitt i röran, med jordnötsringar och filmer på datorn. Och idag är det helt uppenbart att hon behöver vara hemma och ta det lugnt. Inte jättesjuk, men så pass hängig att hon gärna sitter stilla i soffan.

 

Inga planer alls hade vi för denna helg, inget som måste ändras eller skjutas upp. Vi kan bara vara. Vila. Existera.

Otroligt skönt!