cariad

Två veckors semester har jag i sommar, ganska lyxigt eftersom jag har ett två månader långt sommarvikariat!

Hälften är spenderad, och det har varit stärkande. Första dagen fick jag ett akut behov av en hängmatta, och hade turen att hitta stativ med matta för 300kr på Jula, som ligger nära mina föräldrar. I denna matta har jag gungat mig tillbaka till ro och harmoni, med en bok, med något barn, med en glass, med handarbete eller tagit en liten lur. Men vi har också gjort lite utflykter med barnen. Övat cykling, som fortfarande går sisådär, besökt lekparker och hemmaturistat två dagar på Lysingsbadet.

 

Jag önskar ni kunde få ta del av en promenad med Elisabet. Parkeringen för dagsbesökare ligger ett bra stycke bort sedan ett par år tillbaka, och hon går där intill oss, småskuttar lite och pratar för sig själv på mysteriska. Hon är så förnöjd! Igår skulle vi besöka poolen hade vi bestämt, och låta havsvattnet värmas upp ytterligare någon dag och någon grad innan vi ger oss på det. Där var fullt med folk, högljutt och en lätt obehaglig arom av kattpiss från konstgräsmattan... Men Elisabet var lycklig och ville gå i. Det ville inte Roland, och då blev hon ju bekymrad. Lika extrem som förra året är hon inte när det gäller att inte kunna göra något om inte Roland gjorde det först, men ensam ville hon ju inte vara så jag hoppade i. Å, vad hon studsade! När väl Roland hade kommit på att det nog verkade kul ändå, och maken också hoppade i, så gick jag upp och höll blicken så gott som fixerad vid Elisabet. Det behövs nu, hon försvann för oss på äventyrsbadet i Åbo och det var några riktigt jobbiga minuter innan vi hittade henne. Men här var det inte så svårt. Den som studsade konstant, det var min unge det!

Efter badet åt vi pizza (läs pizzakanter och oliver för Elisabets del) och glass. Kön till glasskiosken var egentligen inte så lång, men sommarjobbaren hade inte riktigt fått in tempot så det dröjde rätt länge innan det blev vår tur. Jag satt på en bänk alldeles intill medan maken köade, och hade Elisabet i knät. Det var en sådan där magiskt stund då hon faktiskt satt stilla och mjuk. Det kan gå lång tid mellan de stunderna. Och då menar jag lång. Sist jag minns att hon satt så stilla var efter hennes sjuårskalas i februari förra året. Det är de ögonblicken som verkligen ger energi, då jag finner både vila och kärlek hos mitt barn! Kärleken finns där alltid, men någon vidare vila är det inte att behöva stålsätta sig, spänna alla muskler för att hon inte ska ramla ur famnen när hon kastar sig hit och dit, och för att vara beredd på armbågar som sticks in lite här och var. Hon är en storvuxen åttaåring, vår flicka.

 

Idag ville Roland åka tillbaka och dels åka det lilla turisttåget som går runt anläggningen, dels hoppa i luftkuddelandet som brukar finnas där, en samling hoppborgar som blir livsfarliga vid strömavbrott, något vi erfor häromåret då barnen fick en hel borg över sig när den sjönk ihop... De tog det med ro, och fick inga bestående aversioner utan hoppade för fullt. Åtminstone gjorde Roland det, Elisabet blev ganska snart orolig och ville åka hem. Hon hade nämligen inga strumpor på sig, och det hade Roland. Så nej, helt självständig är hon inte.

 

På kvällen lade jag mig ute i hängmattan igen med en bok. Roland satt mestadels inne och tittade på film eller spelade något spel, men Elisabet kom ut titt som tätt. Skuttade omkring med sin stela men charmiga motorik, pratade för sig själv både på mysteriska och svenska, letade efter mogna bär, och stannade då och då upp med sitt frånvarande ansiktsuttryck och den där gesten med fingrarna som ser ut nästan som ett OK-tecken, förutom att O:et inte är slutet om ni förstår. Tummen och pekfingret nuddar endast varandra en gång och sedan säras de på. Lite liknande Archie (Leonardo Di Caprios roll) i "Gilbert Grape", om än inte lika utstuderad och frekvent. Blicken snuddade vid mig ibland, men annars tog hon ingen notis om mig.

 

Den här sommaren väljer jag att tro att hon tänker stanna i trädgården, och inte vandra iväg någonstans. Det betyder inte att hon får vara ensam ute hur länge som helst, men vi rusar inte ut efter henne. Hittills har hon varit i bärbuskarna, i hängmattan eller i en hängstol av rep. Allt som intresserar henne just nu finns i trädgården, hon har inget intresse av att gå någon annanstans. Än. Så ja, det här är semester. Välbehövlig sådan!