cariad

Vi blev ganska bortskämda i Västervik. Elisabet gick visserligen gärna ut ensam, men hon höll sig i trädgården. Mina föräldrars hus gränsar till en annan tomt, en skogsdunge, en cykelbana och en vändplan med ganska lite trafik. Då och då någon vansinneskörare som vill lufta gaspedalen, men rätt lugnt. Tvåplansvillan är inte högre än just så. Ramlar någon ut genom ett fönster så får man knappt skrubbsår.

 

Nu är vi hemma igen. På femte våningen. Där man inte kan ha fönstren öppna utan bevakning, där man absolut inte kan låta någon vara ensam på balkongen. Där det trots fläkt blir riktigt jobbigt varmt de dagar som temperaturen närmar sig trettio, som den ju har gjort senaste veckan. Maken försöker hitta på något med dem när jag jobbar, jag tar med dem ut när jag jobbat dag efter middagen. Då är det riktigt skönt ute, och har vi tur - vilket vi har haft de senaste två dagarna - så är Rolands kompisar ute på den närliggande lekparken.

Nära lekparken ligger också en ganska hårt trafikerad väg. Alldeles för nära. Och där är hus och buskar och saker som skymmer sikten så att Elisabet kan vara försvunnen på fem sekunder, och då överdriver jag inte ens. Det hände tidigare i somras, då hade hon gått hem. Och om jag går och letar efter henne, så försvinner Roland. Honom är jag inte lika orolig för, han kan ju svara för sig och jag tror att han hittar hem om han inte går alltför långt bort, men vägen är fortfarande otäckt nära och vem vet vad han kan få för sig i grabbgänget om de börjar tävla i något. Han stannar inte alls där jag ber honom vänta, det har jag fått erfara gång på gång på gång.

Idag hittade vi som sagt kompisgänget, med flera av föräldrarna ute i en trivsam samvaro. Barnen var för en stund inom mitt omedelbara synfält och jag kopplade av. I de där fem sekunderna.

-Får Elisabet gå över vägen själv? undrade Hannes, hennes klasskamrat som hon var hemma och lekte hos en gång för så länge sedan. Hennes livs enda lekträff hos någon annan, arrangerad av oss mammor.

Nej, det är klart att hon inte fick gå över vägen själv! Jag skyndade mig dit, varpå hon skulle springa över igen, och stannade inte trots att jag skrek NEJ så att lungorna nästan sprängdes. När jag väl hade henne i min famn ville hon kramas, skrattade och började leka olika känslouttryck. Jag satt med gråten i halsen, och kände hopplösheten gripa tag i mig.

Kommer det att bli bättre? Någonsin? När hon är arton, tar någon annan över då om det är likadant? Tio år till? Kommer hon att växa och utvecklas och förstå faror? Lära sig impulskontroll? Jag vet inte, och ingen kan trösta mig genom att säga att det är klart att hon kommer göra det, för ni vet inte. Troligen blir det bättre, men kanske inte. Det som blir bättre är att Roland blir äldre, och att jag inte behöver vara så förtvivlat splittrad när jag är ute ensam med barnen. Han kommer definitivt att klara sig själv, ganska snart dessutom.

 

Det handlar inte om små saker. Det handlar om att om vi inte har skärpt uppmärksamhet på Elisabet, så är det stor risk för att hon dör. Om hon springer ut i gatan. Om hon försöker klättra ut genom fönstret.

 

När jag äntligen fick med mig barnen in, med makens hjälp, efter att ha fått leta efter dottern ytterligare ett flertal gånger, så föll jag ihop på sängen och grät. Och det gör jag fortfarande, litegrand, med barnen nattade men nattaktiva, ute på min ljuvliga balkong. Imorgon har jag en ledig dag, det vill säga, ledig från jobbet, men fylld av bevakning. Gudskelov börjar barnen fritids på måndag. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Klarat det på något sätt förstås, men jag är glad att jag slipper.

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sommarloven var betydligt roligare när jag själv var barn. Nu är de på tok för långa.