cariad

Före jul hade vi ett möte med skolan och habiliteringen, då vi bland annat tog upp problemet med att Elisabet kan skrika väldigt högt och gällt och plötsligt. Vi skulle registrera vad som hände innan, alltså i vilken situation hon skriker, och vad som händer efteråt. Just under registreringsperioden hände det förstås inte så mycket, och jag vet inte alls hur skolans registrering ser ut. Det ska vi prata om imorgon. Hemma har det inte blivit särskilt mycket bättre, utom på en front...

Toalettbesöken går så så så mycket bättre här hemma nu. När Elisabet behöver hjälp, så hoppar hon ut till oss med byxorna vid anklarna och tittar uppmanande på oss, eller frågar:

-Vill du inte hjälpa mig?

Det vill vi förstås. Jag har sagt åt henne ett par gånger att det är jättebra att hon säger till, men hon kan sitta kvar och ropa på oss så kommer vi?

Då tittar hon på mig med sina uppriktiga blå ögon och säger:

-Man får inte skrika.

 

Och det har hon ju rätt i!